Krokben

Ibland lägger livet krokben för en. Andra saker får ta sin plats och löpning och träning får stryka på foten. Det är naturligt men inte alltid så lätt att acceptera.

Jag har inte sprungit mycket sen Transgrancanaria och för det mesta är jag för trött för att ens försöka komma ut. Ändå försökte jag springa Täby Extreme Challenge. Det gick riktigt bra i 2-3 varv sen stapplade jag mest fram och la mig och sov innan jag åkte hem. Värdelöst och slet ännu mer på kroppen. Stockholm Marathon strax och jag har bestämt att jag bara kommer jogga runt. Swedish Alpine om två månader och vi får se hur formen utvecklas tills dess men det hade varit kul att kunna trycka på lite där för att se hur jag utvecklats sen sist. Och så UTMB om bara 100 dagar drygt. Oh lord…

Tvingat mig ut på några rundor i veckan och det blir alltid lite deppigt och motigt men så igår kväll vände det lite och kändes faktiskt ganska bra, riktigt bra bitvis faktiskt. Kanske var det värmen som plötsligt dök upp. Förutom att pulsen låg lite högt så kändes det nästan som förr fast lite vingligt. Har fått sämre balans också. Mycket märklig känsla hoppas att det vänder också.

Det viktigaste är att det blir kul igen och det var det igår. Tricket är nog att springa mest i skogen med så lite saker som möjligt och låta terrängen styra tempot. Hoppas på en långrunda i morgon bitti, kanske en kort sväng ikväll.

snapseed-1.jpg

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Transgrancanaria 2017

Klumpen i magen växer. Hur fan ska det här gå till. Alla andra är ju sjukligt proffsiga, väger typ 45 kilo och ser ut att ha sprungit alla tuffa ultralopp flera gånger om. Och vilket tjatter det är, jag som skulle sovit. Känner mig redan trött. Hur ska jag vara vaken hela natten och dagen och sen en hel natt till på det.

Jag sitter på bussen till starten av Transgrancanaria 2015. Jag är nervös men har tränat bättre än någonsin förut.

På väg upp för berget märker jag till min förvåning att det går ganska bra. Och nedför de smala torra stigarna med löst grus går det fantastiskt. Där och då släppte mina hämningar att ställa upp i de lite tuffare loppen. Jag kände att jag kan klara av det. Men till slut gick det inte längre och det var bara att bryta efter 71 km i Tejeda och försöka ta sig hem på annat sätt. Huvudet snurrade runt och det gick inte över när jag väntade ut reptiden.

Någon dag senare bestämmer jag att det ska bli revanch. Men först 2017 eller 2018.

Så sitter jag då på bussen igen. Jag har Jonathan med mig som också ska springa 125 km distansen. Vi är tidiga till starten men väljer ett litet café en bit ifrån starten istället så vi får en lugn stund. Vi går bort och hamnar absolut sista av alla. Passar Jonathan bra men jag är inte lika säker. När starten väl går så skiljs vi åt på en gång och jag jobbar mig framåt. Redan halvägs upp vänder jag mig om för att se pannlamporna bakom mig. Nu uppskattar jag det till att jag ligger i mitten ungefär vilket passar mig bra. Jag är ganska snabb upp till första kontrollen och sedan vidare upp. Nu har jag redan averkat de första 1300 höjdmetrarna men nedvägen är den stökigaste på hela banan. Idag är det dessutom lite blött och halt eftersom det verkar regnat en del sista tiden. Fördelen med att inte vara långt fram är att det går lugnt till, ingen hets, och jag kan själv styra tempot.

Det går lätt men jag försöker hålla igen. Uppför första berget och ner har stavarna suttit fast på ryggsäcken men nu tar jag fram dem. Anledningen är att det varit trångt och då är de mer ivägen tycker jag. Jag matar på bra med stavarna och kommer upp lite i backen till kontroll två. Stannar några minuter och äter upp mig. Fyller på vatten osv. Sedan är det bara att mata vidare. Löpning är det inte tal om. Jag känner igen mig och det är skönt. Förstår ungefär hur långt det är kvar och hur terrängen ser ut framåt. Det är sämre väder den här gången. Det blåser ganska mycket och det kommer både regn och snö. Många verkar kalla och har allt de med sig på. Tom nödfilten för vissa. Jag kör shorts och tshirt men slänger på en tunn vindjacka när vinden tar i. Det är många som har dåligt grepp med eftersom det är lite halt på stenar och lerigt men mina La Sportiva gör sig som väntat mycket bra.

Vi kommer uppåt nu mot byn Artenara. Jag ser fram emot det för det är en lite större kontroll och det finns lite mer att äta. Stannar en stund för att äta och gå på toa innan jag fortsätter. Redan nu lägger jag märke till en kille som springer och som jag ser på varje station resten av loppet. Han har support av sin tjej på varje stopp och jag blir så jäkla avundsjuk. Det måste vara det bästa sättet att komma igenom ett gräsligt lopp som det här.

Jag ger mig ut från kontrollen och vidare mot nästa kontroll. Banprofilen är tryckt på nummerlappen med distanser mellan kontrollerna och det är smidigt att böja ner huvet och inspektera när man funderar på hur länge man ska härda ut till nästa stopp.TRANS-125

Det är inga stora höjdskillnader innan nästa kontroll. Det är fortfarande mörkt ute och ner mot kontrollen springer jag fel och ser plötsligt löpare springa nere i dalen istället för uppe på vägen som jag är på väg. Det är lite tungt att vända om. Kanske, tänker jag, skulle man kunna genskjuta dem längre fram men jag vågar inte chansa mest med tanke på om man skulle bli diskad. Jag har dessutom ett band av löpare bakom mig. De surar lite men det är ju inte mitt fel att de inte heller tittat efter snittslarna.

Det hugger till i magen när jag är på rätt väg igen så jag tar en avstickare in på en stig för ett toastopp. Några löpare bakom börjar hojta om att jag springer fel så jag blir tvungen att förklara mig. Typiskt.

Lite börjar det kännas nu men det går fortfarande lätt. Minns att det var betydligt varmare förra gången också. Och det är ganska mulet och lite trist väder. Skönt, håller det i sig kommer dagen att bli betydligt lättare än vad det normalt är att springa här. Vädret håller i sig halva dagen ungefär sedan kommer solen fram ordentligt under eftermiddagen.snapseed-9

Jag når så småningom Teror som är en fin by i bergen. Jag bävar lite för stigningen ut ur stan så jag sätter mig en stund extra och petar lite på mobilen. Nå går det uppför igen. Det är inte brant och stigen är bra. Men det är långt jag minns hur jävligt jag tyckte det var sist. Men då var det otroligt varmt också. Redan i Teror insåg jag att jag skulle komma längre än de 71 km jag sprang förra gången. Frågan är bara hur långt det räcker men en bättre dag än den här kommer inte så det finns inga ursäkter att bryta.img_6670

De har flyttat på kontrollen sen sist, så jag tror först att jag missat den, kanske till och med tagit fel väg men den dyker upp till slut. Och jag springer nästan förbi den för jag vet att det inte är långt till nästa stora delmål. Det är ett parti till med uppförslöpning och lite väg. Sedan är det en kort och ganska rolig utförslöpa ner i Cruz de Tejeda som är en lite större turistby där det brukar vara kommers och folk som hejar på löparna. Skönt att komma ner dit men man springer igenom ganska fort. Blir lite hungrig av att passera uteserveringarna i stan. Det är ingen kontroll där bara avprickning av chipet för mellantid. Men det är inte långt till Tejeda och 71 km. Det stora delmålet. I mitt huvud föds tanken på att jag kommer klara hela loppet. Det är en kul utförslöpning till kontrollen. Jag och en engelsman drar på så mycket vi vågar. Det sliter på låren nu och det är längre än man tror innan man är nere i kontrollen.

Väl framme tar jag en längre paus igen. Jag har lite dålig koll men min uppfattning är att jag ligger ganska bra till tidsmässigt och dessutom börjar jag bli ganska sömnig. Stöter på Peter som klagar lite men är beslutsam att komma vidare och tror att det ska gå ganska bra att hinna bara man är uppe vid nästa kontroll i tid. Jag sätter mig och utvärderar läget. Det var här jag bröt förra gången men nu känns det mycket bättre. Hela natten och morgonen flöt på som man vill. Benen är lite slut så klart men jag är stark i kroppen och har inga andra besvär än att jag är sömnig så det är bara att fortsätta. Det är en stor stigning nu, först upp en bra bit till Rogue Noble och sedan en liten bit till upp till La Garañón.img_6673

Det är hårt att komma uppför. Stigen är bra men det går sakta och jag håller på att somna. Nedför berget kommer Gediminas Grinius flygande och morsar glatt. Springer inte loppet uppenbarligen. Det tar ett tag att ta sig upp till själva klippan för man ska först runda hela bergstoppen så man tar sig upp från andra hållet. De har lagt en kontroll uppe vid klippformationen vilket jag känner till. Det står en skylt också men ändå är det flera som springer förbi och vidare mot kontrollen. Funderar på om de kommer att bli diskade eller om de har överseende med det. Distansmässigt är det löjligt med extrasvängen men det är väl en rolig grej med öns kändaste symbol.transgrancanaria2017-24143

Det är lite motigt att ta sig vidare till kontrollen men utsikten är fin och skogen hade varit härlig att springa i under andra omständigheter. Det är långt till kontrollen dock, den dyker liksom aldrig upp men till slut är jag framme. Du blir det ett rejält stopp med dropbag, mat och klädbyte. Ambitionen är ju att det ska gå undan men det funkar liksom inte, är ordentligt trött , men huvet börjar klarna och jag tror att jag ska fixa hela loppet. Det blir mycket utför nu. Maten är inte den bästa så jag stoppar i mig en del godis med. Dricker en kokosvatten som jag laddat dropbagen med och tar med en ny packe med gels i ryggan.

När jag kommer ut så har det blivit kallare och jag fryser. kommer 200 meter kanske och vänder tillbaka och får min dropbag igen. Det blir lite striptease och får på mig kallingar, långa taights, och underställströja. Strumporna vågar jag inte röra på. De sitter bra som de gör även om de så klart är fuktiga.

Ute igen hittar jag en toalett på campingplatsen precis innan jag ska ut på leden igen sen bär det av upp på Pico de las Nieve på 1900 meter. Solen är på väg ner och utsikten är fantastisk, en härlig stund mitt i all misär. Man är över en stor molnbädd som sträcker sig över hela norra delen av ön och har klar sikt över grannön Teneriffas Tejde med sina 3700 meter.

Det är en snabb vändning på toppen 20 meter max. Sen är det rakt ner i skogen igen. Försöker att köra utan pannlampa men den åker på till slut. Nu är det inte mycket poer kvar i låren och det är riktigt jävligt på vägen ner. Jag är helt ensam och funderar först på om jag ligger sist av alla men det var ju mycket folk kvar i kontrollen och en bra bit kvar till cut-off. Det är en brant, stenlagd serpentinväg längs bergssidan neråt. Jag vet inte hur det går till men jag springer om ett gäng killar och kommer ikapp lite andra löpare så att jag inte längre är själv och det känns skönt. Tanken slår mig att det skulle vara lätt hänt att störta ut för bergen nu och det är långt ner om man skulle göra så.img_6681

Man ser så småningom staden vi ska till, Tunte. Jag är inte trött längre men varje steg, varje inbromsning tar emot. Och det är inte raka vägen ner till kontrollen utan en rejäl omväg. Springer i en klunga men det blir mycket gå nu. Det är rejält stenigt i terrängen och man snubblar och stapplar fram. Trampar snett och har ont i fötterna. De andra har samma problem och det hela pågår i stort sett resten av loppet. I mitt huvud svär jag och ibland högt med. En känsla av uppgivenhet har infunnit sig och den kommer att bli värre.

Däremot är jag ganska säker på att jag inte kommer att behöva bryta loppet men kanske kommer jag inte att hinna? Jag räknar i huvudet och tycker att det går för långsamt. Tiden mellan kontrollerna har dragit iväg och jag tror att det är risk för att jag kommer att slå över 30 timmer. Skyndar mig så mycket jag kan. Nere i kontrollen stannar jag inte utan fortsätter vidare genom natten. Men nu kommer det ett berg igen. Först är det en ganska snäll väg upp. Möter två halvskumma filurer där ute i ingenstans, fan vet vad de gjort men de säger inget och låter mig vara. Pannlampan börjar varna för att batteriet är slut så jag stannar och byter. Sedan stannar jag igen och svarar på ett meddelande och konverserar en liten stund. Jag är på ett mörkt ställe nu och det känns bra att få lite pepp hemifrån. Sitter på en sten och tittar på stjärnorna då jag plötsligt ser att de rör på sig. Några av stjärnorna är pannlampor och det ser ut att vara en bra bit innan man är upp. Uppgivet röjer jag vidare på stigen. Huvudet är i alla fall klart och det håller i sig resten av loppet faktiskt. Ingen mer sömnighet.

Nervägen är tuff. Det är stenigt och jag kan knappast springa. Låren är värre än jag nånsin upplevt. De är så stumma. Trots att det gått så dåligt sedan det större stoppet vid 82 km så kan jag i efterhand se att jag plockat runt 80 placeringar så det är absolut aldrig kört. Min utgångspunkt i framtiden ska alltid vara att alla andra har det värre.

Till slut är det näst sista kontrollen och inte långt kvar. Jag stannar inte. Hemlängtan är för stor och allt utom benen fungerar bra. Fötterna skriker på mig men det går inte att göra något åt. Det är en backe upp men det är väg och inte så brant. Nervägen är däremot väldigt lång och det tar ordentligt med tid. Ner i dalen är det frustrerande att försöka springa. Det lite brantare än jag klarar av och låren kan inte bromsa mer. När man kommit ner en bit är det bara stig och den är full med sten. Inte mumma för onda fötter. Dessutom är det långt och tiden går. Nu är jag inte längre stressad över tiden. Jag ser att jag har gott om tid men jag är otroligt upprörd över att dalen aldrig tar slut och man kommer fram till en väg så att det går att springa. Jag gör ständiga försök att springa men det håller inte länge. Så småningom passerar jag Peter och får höra att det inte är långt kvar till vägen så jag springer, och springer , och springer. Till slut blir det väg. Till slut kommer jag ur dalen och kan se Maspalomas. Jag passerar många trötta löpare. Somliga haltar, somliga har sneda ryggar. Det ger energi för jag har inga problem utöver lår och fötter. Nu går det förhållandevis fort. Det är hemlängtan och jag ska i mål. Ner i Kanalen som man ska springa en bit igenom och upp i den sista kontrollen men stannar inte ens för vatten. Det är bara 4 km kvar av det här förfärliga loppet nu och jag är glad och lättad över att ha klarat av det. Peter kommer som skjuten ut en kanon med en öl i handen men utöver honom passerar vi bara löpare och vi kör sista biten in i mål tillsammans.

Det är ingen publik och bara fåtalet funktionärer men det är en otrolig lättnad att komma i mål.

Hämtar väskan och dricker en halv öl sen lommar jag hem till hotellet och blir uppmött av Jonathan (som brutit tidigt) på vägen hem. Det är lätt att somna men jag sover oroligt och med värkande fötter och ben som väcker mig flera gånger. Efter loppet har det känts rätt bra, inga skador eller så bara att läka igen och äta ikapp lite.

Det känns bra att få en revansch och få avsluta det jag påbörjat nu. Jag tror inte att jag kommer tillbaks. Kanske i så fall för att köra det ännu längre 360 loppet som går runt hela ön. Nu är det bar att återhämta sig lite och börja träna för UTMB i september. På vägen blir det några lopp men inget allvarligt utan jag ser det bara som träning inför den stora urladdningen.

 

Utrustning

Jag satsade lätt denna gång och jag använde inte ens allt. Jag hade ett minimum av prylar, egentligen bara det som loppet krävde och jag kommer nog att fortsätta köra så om inte vädret kräver något annat.

Racevest – Salomon slab sense ultra set, den lättaste racevest jag prövat. tyvärr usel kvalitet. Jag har redan reklamerat två stycken och nu skickade jag denna i soporna efter loppet. Salomon gör de sämsta grejer jag prövat någonsin vare sig det gäller skor eller annan utrustning och de har dessutom mage att ta hutlöst betalt för skiten. Jag har köpt min sista Salomon produkt för ett bra tag framöver. Modifierade denna med hjälp av morsan för att kunna sätta fast stavarna fram på bröstet vilket var en hit. Enkelt att sätta dit och ta loss i farten när man ville springa på och inte ha dem ivägen.

Skor – La Sportiva Bushido, de bästa alla kategorier. Aldrig orolig för att halka

Stavar – Black Diomond Ultra Distace. Lätta men har varit med ett tag. Nu har de rostat på spärren så de var lite svårt att få ihop dem men de är kanon.

Shorts – North Face flight series

T-shirt – North Face better than naked

Buff

Keps – Arccterryx

Calfsleeves – 2xu

Ärmvärmare – Salomon

Regnjacka  – Salomon Bonatti

Vinjacka – Mountain Hardwear Ghost Whisperer, Lätt och tunn men blir väldigt varm. Min är lite stor och därför lätt att bara dra på sig utanpå ryggsäcken så man inte behöver fumla så mycket.

Handskar – Salomon

Långa taights – Craft, när det blev kyligare

Underställströja – Craft Active Extreme

 

Energi

ca 40 gels från high five, powerbar och något udda japanskt märke, en hel del gick inte åt

3 förpackningar clifblocks

1 liter kokosvatten

en mindre apelsinodling

bröd, ost och salami

några grabbnävar godis

lite chips

russin och mandlar

och en portion pasta

Publicerat i Löpning, Lopp | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

UTMB

Jag kom med i UTMB lotteriet. Känns helt sjukt, hade nästan känt mig lite lättad om jag fått stå över i år. Men jag ska ta mig an utmaningen med full kraft självklart. De senaste dagarna har jag tom tänkt att jag kanske inte kommer ge det fler försök allt. Med den typen av tankar i huvudet så känns det ändå ganska bra att få ge det en chans i sommar men det är med skräckblandad förtjusning självklart. 170 km och 10 000 höjdmeter… Hilfe!

Året kommer nu se ut som nedan om det inte händer något oförutsett.

Februari – Trans Grancanaria 125 km (Hjääälp det är ju snart. Comeback efter krashen för två år sen.)

Juni  – Stockholm Marathon (för skojs skull tror jag)

Juli – Swedish Alpine Ultra 110 km (träning för UTMB)

Augusti – Träningsläger inför UTMB i Chamonix

September – UTMB 170 km (Årets stora äventyr)

Oktober – Frankfurt Marathon (hög prio om jag känner mig tillräckligt återhämtad)

Det där känns lagom faktiskt. Hoppas jag kan träna på ordentligt bara. Har en känsla av att jobbet kommer bli ett straff resten av året men jag får försöka hålla balansen.

IMG_2232

Publicerat i Löpning, Lopp | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Långhelg

Hann med en del löpning i helgen. Inga direkt långa pass men det tar tid att pulsa runt i dumpen med snö som kom förra veckan. Körde två backpass på gymmet med, känns som det är hög tid att växla upp för Transgrancanaria nu. 

Publicerat i Löpning | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Julbad och bokskog

Firar julen i skåne och det är allt annat än vitt här. Nu är det ju inget skidväder hemma heller men att springa runt i shorts känns konstigt. Natten har bjudit på stormvindar men nu är det hyggligt igen. Det har varit en del sol över julhelgen så löpningen har varit prima. Tagit mig en längre tur i bokskogen och en liten svängom i stan. Hann med några dopp på juldagen också nere vid Ribbersborg. Det var lite sämre väder just då men ändå rätt ok. Lufttemperaturen runt 6an, vattnet vet jag inte men kallt var det. Gick hem med det största endorfinpåslag jag upplevt hittillls. Kroppen är bra märklig och fantastisk. Några längre simturer blev det inte dock. Har läst på nätet att man ska kunna kombinera isbad med meditation men har inte provat. Det låter intressant men frågan är vad man uppnår för mer effekter av det?


Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Sätila Trail 2016

Det var mycket spontant att boka in Sätila Trail. Jag hade sett fram emot en lugn period med lugn träning några månader efter UTMF men när det loppet blåstes av och kortades ner till 47 km kändes det som att jag behövde en liten urladdning innan året var slut och det skulle även sitta fint med 5 kvalpoäng så att jag kan söka till UTMB nästa år.img_6213

Fråga mig inte vad jag tänkte men i mitt huvud var 120 km ingen stor sak. Det är ungefär så långt som jag sprungit tidigare och 3000 höjdmeter är väl inget!? Den inställningen är ju lite farlig för man snyter inte direkt ur 12 mil men det ger iaf lite avslappnad attityd och det tycker jag är ganska skönt.

Hade tänkt att ta bilen ner till Sätila men snöovädret några dagar innan fick mig att boka tåg och buss ner. Skönt på vägen hem iaf.

Jag åkte ner ganska tidigt och tog en lunch på Båthuset och lyssnade på localsen tjöta. Ganska trevligt samhälle om än litet. Jag hade hyrt in mig hos en familj via Airbnb vilket fungerade klockrent. Det var fullt på pensionatet och skolgolv lockade inte riktigt. Men trevligt att bo i ett hem så där.
Starten gick kl 03 så det blev en tidig middag och sedan sängen. Sov riktigt bra och fick i mig lite frukost innan jag promenerade ner till starten. Jag hade lite ont om tid och det blev faktiskt lite stressigt när jag försökte fylla på vatten och de ropade ut; två minuter till start. Ganska ok ändå men glömde att starta klockan innan. Nu var vi i alla fall på väg. Och jag var inställd på en lång dag. Ändå var jag inte alls beredd på att det skulle bli ganska ensamt de sista milen och några timmar mer än tänkt. Kilometer med förresten. Vid sista varvet hade jag redan 10 km extra sen dog klockan. Det var inte alltid lätt att hitta rätt väg och ibland var det lite dåligt markerat. Kartan man fick gjorde väl egentligen varken från eller till tycker jag. Inget att hänga läpp för nu. Jag hade nog mindre problem än vissa andra.

Det var lite kyligt på morgonen. I Sätila gick det bra men när vi kommit en bit på väg blev det både kallare och en del snö på marken.

Till första kontrollen gick det ganska fort. Sprang själv men hade kontakt med en del andra löpare. Till andra kontrollen gick också bra. Lite stökigare terräng ibland men nu klev solen upp också. Lånade toaletten sedan var det vidare upp på Hallands högsta topp och vidare.DCIM101GOPRO

Nu började vi komma till den bortre änden av sjön Lyngnern som vi skulle runt. Blev omsprungen av 80 kilometers vinnaren. Bra fart på honom, de startade två timmar efter oss. Såg en jägare uppe i ett hygge och mötte ytterligare en på vägen. Lite nervös blir man allt när man springer på dem med vapen. Pratglad herre. Var mer intresserad av om jag sett någon älg än att jag sprang runt sjön.

Strax före 50 km fick man tillgång till dropbag men det struntade jag i. Standard på kontrollerna för mig hela loppet var kaffe, smågodis och snickers. Måtte satt i mig en låda snickers under loppet.

Strax innan 60 kilometer fick jag en déjà vu känsla. Och det visade sig att vi kommit in på leden för det långa loppet från Sandsjöbacka trippeln men det varade inte så länge. För här skulle man svänga av åt höger. Fast det missade nog de flesta. Jag hade tur och sprang tillsammans med en kille som hade rutten inlagd i sin klocka. En del sprang så mycket fel att de blev uppringda av tävlingsledningen och en danska hade kört 15 km extra eller så för att hennes telefon var i flightmode. Kristian kom ikapp mig och sprang om. Det hade han redan gjort en gång så han var en av dom som fick extra km.

Nu sprang man längs med sjön igen. Jag var ganska slut om jag ska vara ärlig och sista biten längs sjön var lite tuff. Dessutom kom det flera snabba 21- löpare och 42 kilometerslöpare. Det gick lite fortare för dem. Det var inte riktigt kul och svårt att bry sig om väder eller utsikt som annars var super. Jag försökte att bara tänka på att jag måste ut på de två sista looparna och att jag ska ha de där poängen med mig hem. Så det går rätt sakta nu. När jag väl kommer in mot varvningen känns det konstigt att vika av ut igen medans löpare i de kortare distanserna springer i mål.

Loop nummer ett är ingen hit, det börjar skymma om vägen är inte så kul. Mest grusväg och skogsväg. Och inte en annan löpare i sikte. Jag har varit ute länge och energin tryter. Det är väldigt lätt att hamna i de negativa tankespiralerna när man klafsar fram i mörkret på en gammal röjningsväg.img_6223

Så småningom hör jag kyrkklockorna och förstår att jag börjar närma mig byn igen, och att klockan är sex. Det ger lite energi att det snart bara är sista loopen kvar. Tar mig ner genom byn och sedan ut på sista varvet. Nu är det först en lite fem-kilometers loop genom byn och det går hyggligt fort att beta av men sen ska man ut i skogen igen med bara pannlampan som sällskap. Mer grusvägar och mer skog. Det har blivit kallare igen men jag orkar inte byta om, utan försöker att hålla igång så gott det går. Det är märkligt att man kan känna sig piggare och bättre till mods efter 11-12 mil än vad man gjorde vid åtta men det är väl huvudet som spökar. Min klocka har dött för jag körde den i vanligt läge och den höll visst bara 15 timmar eller så. Vid kontrollen inne i Sätila hade jag redan 10 km extra. Några felspringningar vet jag om men 10 kilometer låter mycket, kanske var banan lite längre det var en medlöpare som pratade om 125. Hur som helst så gruvar jag mig för den sista biten längs sjön. Det var lite svårforcerat redan första gången med 80 kilometer i benen. Vid 120 gissar jag att det kommer kännas ganska ostadigt att klättra uppför berget. Det är en lite kontroll innan passagen och jag får lite kaffe och en bulle i mig. Tycker lite synd om funktionärerna som står där. Det kommer inte många och passerar nu.

Det går bra ändå att ta sig längs berget även om jag får sitta och vila några minuter. Sista biten in mot mål går det inte så fort heller men jag lyckas i alla fall att jogga fram och ta mig in i mål.

Nackdelen med de här långa loppen som går samtidigt som andra distanser är att det är ganska låg aktivitet när man är klar. Två pers i målet som i och för sig gjorde ett bra jobb och två andra löpare i omklädningsrummet gör att det känns lite avhugget på något sätt. Som att, ok var det inte mer än så här? Nä men jag knallar väl hem och lägger mig då… Kanske har det med årstiden att göra med? Eller så var jag bara för långsam.

Sätila var ett fint litet samhälle och banan var superfin även om det i stunden kunde kännas lite motigt. Men åtminstone den första delen som är gemensam med 80 kilometers loppet är superfin och en bra bana. Servicen var mycket bra också fast jag gärna sett något lite matigare på åtminstone en kontroll. Det hade inte ens behövt vara så många kontroller egentligen kan jag tycka men visst det är skönt att inte behöva bära med sig så mycket vatten.

Hela veckan har jag vilat och haft problem med en otäck blåsa under ena foten. Allt jag gör går ganska långsamt med. Har inte riktigt upplevt det så hårt förut men så var jag inte riktigt i skick att springa ett så långt lopp just nu heller, det får man ha i bakhuvudet så känns det lite bättre. Igår blev det ett lugnt men lite för långt fikapass på Sörmlandsleden, 38 km. Det kändes ganska bra ändå men det saknas kraft när man vill uppför eller springa på lite.

Det är inte långt kvar till nästa lopp heller. I veckan var det 100 dagar till Transgrancanaria. Det kommer så klart att bli ännu tuffare men jag känner att jag har rätt bra förutsättningar den här gången om jag bara får träna på nu under vintern.

Publicerat i Löpning, Lopp | Etiketter , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

The Crown Traverse

Ge mig äventyr… NUUUU!!!

Publicerat i Inspiration, Tips, Video | Lämna en kommentar