Axa Fjällmarathon

Ok… nu har jag dragit ut på detta alldeles för länge. Fjällmaran (tidigare Vertex) var riktigt tufft. Jag gjorde det och kom i mål. Det tog 8,5 timmar och det var bitvis en pina. Jag var inte ordentligt förberedd. Bilderna från tidigare år gör inte banan rättvisa och banprofilen borde kanske avskräckt mig mer än den gjorde. Till stora delar fick jag gå. Det är alltså inte tal om någon egentlig löptävling för min del. Dock ska jag säga att jag var oförskämt fräsch efter målgång nästan så jag funderade på var jag kund tagit ut mig mer. Den tekniska terrängen och leran gjorde det svårlöpt för mig men även skonsamt.

Nedan försöker jag återberätta resan och loppet i den mån jag kommer ihåg. Citerar även lite från tävlings pm:et.

Tordag kväll tar jag mig in mot Centralen för att hoppa på nattåget norrut. Eftersom SL ställde in mitt tänkta tunnelbanetåg till synes utan anledning fick jag mig en liten löptur med full packning till tåget. Bra att bli ordentligt uppvärmd ju 😉

På tåget var det mest löpare och vandrare så det blev inte mycket festande. I min kupé hade de redan gått och lagt sig när jag kom på, vilket passade mig utmärkt inför loppet. Naturligtvis kastade konduktören in en passagerare som vill sova vid tvåtiden på natten. Direkt när jag väcktes insåg jag att natten var förstörd. Killen såg ut att väga 150 kilo och snarkade mycket riktigt som en björn.

Sömndrucken hoppade jag av tåget i underåker. Surfade lite på mobilen medans det fanns täckning, läste lite bok och käkade en macka. Tog bussen till Vålådalen tillsammans med andra löpare och en klubbkamrat.

Väl framme i vid fjällstationen hade jag lite problem att hitta sovsalen som jag bokat i brist på annat (i efterhand hade tält varit ett gott alternativ då viksängar och snarkare i skön kombo inte gjorde mycket för sömnen). Svor lite över den Norrländska slappheten hos all personal jag pratade med men fann snart sovsalen och att det bara var en plats tagen. Jag har ju god vana av stora som små sovsalar i Europa så jag valde en strategisk spot med mycket utrymme runt sängen och med skydd av två väggar. La beslag på ett par stolar att sitta och hänga grejor på. Nice… vad gör man nu då??

En gurrygryta till lunch fick det bli. Liknade väl mest skolbespisning men jag var hungrig och det fanns inte några alternativ. Tog det ganska lugnt på eftermiddagen/kvällen. Vädret var kanon så jag satt och läste lite i solen, vandrade de sista kilometrarna av banan upp längs Ottfjället. Avslutade dagen med pastabuffen och att packa ihop mina grejer inför morgondagen.

Kvällen innan loppet – lätt att förälska sig i landskapet.

Statade dagen lite tidigare än mina rumskamrater. Snarkarna och min madrass gjorde att jag gärna klev upp. Frukostbuffen var kanon och jag lät mig smakas av yogurt, mysli, frön, varma frallor med ost skinka, tomat och gurka, juice och kaffe. Jag försöker att alltid äta ordentligt inför sådana här prestationer. Tycker att energin är bättre än att slippa ett toastopp under loppet.

På bussen till start får jag oväntat tillbaks täckningen på mobilen och sänder iväg några sms hemåt.

Vi har lite tid i starten så jag tömmer blåsan och fyller mina två flaskor till hälften. Även om man utlovat gott om fjällbäckar på alla sträckor utom i mitten av loppet vill jag inte vara utan vatten. Fjällvattnet är en häftig upplevelse som jag testade redan på min minivandring dagen innan.

”Från starten i Edsåsen, en liten jordbruksby på Vällistes nordsluttning, går sommarleden och den forna friarvägen över Henåns porlande vatten, till ”det blommande fjället” Vällistes topp. Den första kilometern utgörs av en bred och fin skogsbilväg, som gjord för att varje deltagare skall hitta sin plats i fältet.

Efter passagen över Henåvägen viker leden av in i blandskog, och fortsätter som en slingrande, smal stig. Längs stigen, som går i mycket brant skogsterräng, fortsätter färden upp mot det första fjället. Under de närmaste 6 km avverkas ungefär 600 höjdmeter. Vid 4,5 km passeras trädgränsen och leden fortsätter som en mer löpvänlig stig upp på kalfjället, som omges av vackra, milsvida vyer. 1,5 km senare delar sig stigen och deltagarna viker av sydost, efter att ha rundat en beachflag, och följer en 1 km lång, lättsprungen, slingrande led upp till Vällistes topp (1 025 m ö.h.).”

Alla verkat för förväntansfulla och snart är det dags för start. Det blir lite trångt och snabbt är stigen smal och det är svårt att komma någonstans i lämmeltåget. Det är brant också. Jag blir lite chockad eftersom det är värre än jag räknat med. Jag andas häftigt och får efter ett tag slå av på takten och släppa förbi de som vill om och börja vandra.

Det är skönt att komma ur skogen och slippa leran. Jag är redan blöt om fötterna och tackar gudarna för mina Salomon speedcross som jag köpt någon månad tidigare. Jag hade bra grepp för det mesta och de transporterade ut vattnet på ett fantastiskt sätt. Jag har även drattat omkull två gånger. Första gången snubblade jag till ordentligt och trodde en stund att loppet var över eftersom foten vek sig rejält och jämrade sig lite under någon kilometer. Andra gången halkade jag i leran och landade rakt på höften – tur att det var en mjuk landning.

Skitig och trött går jag i rask takt upp för Välliste. Det fläktar fin och är inte riktigt liga brant längre. För brant för att jag ska springa i alla fall. Uppe på toppen stämplar jag in och försöker att njuta av utsikten. Det går ganska såligt så jag tar några foton och börjar bege mig nedför igen.

Väl framme vid första vätskekontrollen känns allt ganska bra. Får lite tillrop från en av tjejerna som är funktionär och känner igen min Linnéa tröja. Käkar några bullar och blandar till en flaska perpetuem. Energiintaget är nog det som funkar precis som det ska under loppet. Gel varje timme, vätska varje kvart och perpetuem två timmars-flaskor som jag tar några klunkar ur då och då.

Efter kontrollen går loppet på väg och det sitter en del åskådare ute och hejar. Allt borde vara kanon. Vädret är bra jag har inte sprungit så långt och folk hejar. Fel – det går riktigt tungs här, sänker tempot rejält och blir ganska ensam, något som kommer att gälla en stor del av loppet from nu.

”Leden mot Hållfjället är till en början teknisk, men den blockiga terrängen övergår efter en knapp kilometer i fin skogslöpning på stenig, men ändå lättsprungen, smal stig. Snart öppnar skogen upp sig och leden fortsätter som en slingrande stig på åsar längs Ottsjöns klara vatten.”

Upp mot Hållfjället får jag kämpa på ordentligt. Jag är trött terrängen är svårlöpt så jag går mest. Ser inte till många personer och det är varmt. Försöker springa där det går och när jag kommit upp på fjället går det helt ok om än sakta. Får även bege mig utanför leden för ett skitstopp. Tur att jag packade ner toarullen.

Plockar några hjortron och börjar bege mig neråt.

”Från Hållfjället bär det av utför, först på myrmark men snart på smal, teknisk och svårlöpt stig med mycket rötter och mindre stenblock. Vid 26 km planar stigen ut, breddas och blir mer lättsprungen. Vid 27,1 km nås den tredje kontrollpunkten/stämplingsstationen, den gamla fäbodvallen i Nordbottnen (500 m ö.h.), där en dricka- och matstation finns placerad. För dem som vill äta finns bland annat godis, hembakat fika- och matbröd och pastasallad.”

Svårlöpt är inte rätt ord. Jag har tom problem att gå ibland. Det är blött, halt och ojämnt. Men jag är vid ganska gott mod. Får sällskap en bit av en kvinna men hon är starkare än mig och försvinner i skogen. Framme i Nordbottnen stannar jag en snabbis och dricker, tvingar ner lite pastasallad och blandar mer perpetuem. Frågar ut funktionärerna om den fortsatta vägen. En kille pekar ut den berömda väggen och den fortsatta vägen uppför fjället. Han varnar mig också för att det är längre än vad man tror upp till nästa kontroll, stigning på stigning över flera krön.

”Från Nordbottnen tornar Ottfjället upp sig och inger respekt inför den fortsatta färden, som börjar längs en lättsprungen stig genom skog och spångad myrmark. Vid Skårråns mynning påbörjas klättringen upp mot Ottfjället. Den första kilometern tillryggaläggs drygt 200 höjdmeter på en smal stig, innan leden planar ut något och blir mer löparvänlig. Detta avsnitt har av ett flertal tidigare års deltagare beskrivits i likhet med ”väggen – där det är omöjligt att springa ett enda steg”.”

Vi är ett litet gäng som beger oss av från Nordbottnen och är snart framme vid ”väggen”. Jag tycker iofs att det är jobbigt, tro inget annat men efter alla berättelser hade jag ställt in mig på något mycket värre. Passerar två av killarna som var med i gängen men satsade lite för hårt uppför och nu står och pustar efter bara en liten bit. Lämnar även de andra bakom mig. Kanske har mitt långsamma tempo hittills gjort att jag har krafter för denna stigning. Väl uppe inser jag hur långt det faktiskt är kvar när jag tittar på garmins sträcka. Börjar vandra, springa går knappt. Efter ett tag kommer jag ikapp en kvinna jag träffade i Nordbottnen och vi slår följe nästan hela vägen till målet. Hon upprepar hela tiden att jag ska fortsätta själv om jag vill men det är skönt att prata med någon efter alla timmar själv och det går inte direkt att springa ändå.

”Ottfjället bjuder på såväl fin som teknisk högfjällslöpning över mossor, bäckraviner och höglänt blocklandskap. Deltagarna följer de gamla ledkryssen längs slingrande, omväxlande lättsprungna och mycket tekniska, steniga stigar, och rundar en högt belägen tjärn innan de når fram till banans fjärde kontrollpunkt/stämplingsstation, Ottfjällets vindskydd, och drickastationen vid 35 km.”

Efter åtskilliga krön där vi trott att kontrollen ska ligga. Mitt nya sällskap hade sprungit förut och lurade mig lite mellan varven. Enlig min gps hade vi långt kvar men tillslut kom vi fram till kontrollen och fick lite mer vätska. Nu kände jag mig lite hemma, bara lite till uppför och sedan skulle jag känna igen mig från gårdagens vandring och sista biten var lättlöpt grusväg.

”Från vindskyddet fortsätter klättringen längs fjällsidan ytterligare 1,4 km innan banans högsta punkt, 1 160 m ö.h., i passet mellan Väster- och Östertoppen, nås. Här möts deltagarna av en storslagen utsikt över bland annat de mäktiga massiven Lunndörren och Anaris innan färden fortsätter längs Ottfjällets sydsida, ner mot målet.”

”De sista kilometrarna är till en början mycket tekniska och svårlöpta. Löparna följer ledkryssen på kalfjället och når fram till en smal, slingrande stig, som tidvis går på hala spänger genom myrmark, tidvis slingrar sig över stenblock och hala rötter. Vid 40 km korsar leden en skogsbilväg på Ottfjällets sydsluttning, längs vilken vi fortsätter ner mot Vålådalen. Löpningen längs den 2,2 km långa grusvägen utför fjällsidan är behaglig och leder snabbt fram till elljusspåret, som efter 0,5 km leder in till området kring Vålådalens fjällstation och vidare de sista 0,3 km till målet vid fjällstationen, som är vackert belägen mitt i Vålådalens naturreservat.”

 Vägen ner mot Vålodalen

Vägen ner mot Vålodalen

Nedvägen från Ottfjället

Här får vi lite mer sällskap av en tjej med blånaglar men som kämpar på bra. När vi tillslut tar oss ner till grusvägen tar det stopp för henne men vi börjar ta ut steget nedför efter bommen sticker jag iväg själv. Är stark och vet ju att det inte är långt kvar. Känns skönt att komma in mot målet och se lite folk, får några hejarrop men stämningen är lite avslagen. Inte så konstigt kanske. De som är här har väl sprungit och är trötta alternativt stått och väntat i 8,5 timmar. Jag är trött men glad. Och betydlig fräshare än många av mina medkompatanter. En klubbkamrat på prisutdelningen som sprungit korta banan tycker att jag ser ofantligt pigg ut jämfört med hennes kompisar som tagit ut sig totalt.

Tar en bastu (ganska kallt) och duschar (väldigt kallt), lite för mycket folk på fjällstationen idag. Men det blir inget tunnbad. Banketten på kvällen är trevlig, god mat och trevligt sällskap. En liten öl glider ner och sedan är det dags för sömn. Kunde man ju hoppas i alla fall. Vaknar av snarkandet naturligtvis, inte ens öronproppar hjälper.

Dagen efter spenderas i Vålådalen, lite tråkigt och väldigt öde. De flesta ger sig av redan på morgonen eller till lunch. Vädret är också lite sämre och jag läser en del samt äter lunch i restaurangen. Taxin till Undersåker går väl tidigt i förhållande till tåget men det är väl så i Norrland tänker jag. Lyckas hitta den lokala pizzerian och beställer en hutlöst dyr Hawaii som slinker ner snabbt. Har även fått mobiltäckning så jag mailar lite, ringer några samtal och uppdaterar FB statusen.

Somnar in snabbt på tåget men väcks mitt i natten av en ny medpassagerare som snarkar, börjar se ett mönster här…

Väl i Estocolmo promenerar jag upp i staden till jobbet, klockan är halv sex på morgonen så jag tar en dusch, käkar lite och börjar jobba efter fyra veckors semester.

 

För kommande lopp av den här typen måste traillöpningen få dominera träningsprogrammet och även ordentliga backpass a la Hammarbybacken. Det var ingen lek att ta sig upp för Välliste och Ottfjället. Även gåendes kan man göra mycket för att hålla uppe farten.

I ett försök att analysera mitt lopp har jag jämfört mig med löpare med bättre tider och kan konstatera att min insats över Ottfjället inte skiljer så mycket i tid som löpare som har sprungit en timme, och tom mer, snabbare än mig. Detta ger mig lite hopp. Däremot gjorde jag en dålig insats under mitten av loppet, upp och ner för Hållfjället. Här fick jag iofs kämpa, en del men jag borde kunnat springa en del uppför och framförallt nedför då det inte var alltför brant.

I efterhand kan jag bara konstatera att jag nu är riktigt såld på fjälliv och kommer nog att återvända även nästa år men även till den övriga fjällvärlden i Norden och inte bara för att springa.

//C

Det här inlägget postades i Lopp. Bokmärk permalänken.

Kommentera