Berlin Marathon

Har precis varit och kört hundringar på Zinken med IF Linnea. Jobbigaste 3 kilometrarna någonsin tror jag.

Lite om Berlin så… Jag åkte ner tidigt fredag morgon för att få en lite längre helg. Frukost på arlanda och en snabb flygtur senare var jag i drömstaden. Det var kaos redan på busshållplatsen. Aldrig varit med om liknande. Alla löpare verkade ha kommit på en gång och alla skulle ta lokalbussen in till stan. Ingen hade växel och automaterna tar inte utländska kort.

Drog runt lite i stan och mötte upp mina föräldrar som kommit ner. Käkade vietnamesiskt och kikade runt i Kreuzberg hela kvällen. Tidigt i säng men det blev en lång dag ändå.

20111006-210510.jpg

Dag två gick åt till fika, skivköp och krigande för att få ut nummerlappen på mässan. Turkisk mat i Kreuzberg och tidigt till sängs.

Söndag, uppe tidigt och drar i mig lite frukost på rummet. Frukt, yougurt och bröd med jordnötssmör. Plockar på mig grejorna som ligger i ordning på skrivbordet. Nu är det dags. Lite trött men inte så förstörd… Taggad.

Tar mig snabbt till startområdet utan att vara för tidig – skönt för en gångs skull att vara lite cool. Trängs med folk och försöker ta mig till toan. Finns naturligtvis inget papper så jag chansar på att det funkar ändå. Börjar piggna till och nu är det plötsligt dags för start. Innan jag vet ordet av har jag satt iväg och passerar snart mina föräldrar på första stället, ingen tid för snack direkt.
Jag har ju varit i stan nästan 20 gånger så jag känner igen mig. Ligger på lite men försöker hålla igen på farten. Det känns bra men jag har en oroväckande känsla i låren redan efer någon halvmil. Känner mig sliten men försöker fokusera på all publik och rytmen. Tiden rullar på och jag är snart nere vid Kottbusser tor, mina favorit hoods och även lite av en vändning eftersom banan snart viker av västerut.

Det börjar bli varmt och jag börjar bli trött. Trycker en gel varje halvtimme och endurolytes/antifatiqe varje timme. Funkar fantastiskt och jag kompletterar bara med vatten vid kontrollerna.

Med ungefär 12 km kvar sliter jag av mig linnet för att svalka mig och ökar farten, nu får det bära eller brista.

Kommer upp på Kurfursten damm och hejar på föräldrarmna igen. Får i mig lite koffein och kör vidare. Ser att chansen finns att komma under fyra timmar men missbedömmer längden på banan flera gånger. Plus att det inte finns så mycket mer att trycka på med. Det är även lite trångt på gatorna på slutet.

När Brandenburg porten tonat upp sig ger jag allt jag kan. Gränsen för fyra är passerad, nu gäller det att minimera skadan. Svimmar nästan efter målgång. Andra gör det faktiskt. Sedan väntar en lång kö för att ta sig ut.

Sjunker ned i gräset med en alkoholfri kall öl. Trött, glad, besviken och stolt.

Resten av helgen är jag oförskämt pigg och rask. Benen känns kalas och efter ett par dagars vila var jag ute på snabbdistans. Har aldrig återhämtat mig så väl. Och har aldrig känt mig så fräsh långt in i loppet förrut. Inga svåra dippar, ingen slägga eller vägg att tala om.

Tror jag har något på gång nu…

//c

20111007-071147.jpg

20111007-071207.jpg

20111007-071233.jpg

Det här inlägget postades i Lopp. Bokmärk permalänken.

Kommentera