Black River Run – never look back

Vad ska man säga? Jag bröt Black River Run efter 96 km. Vänster fot gjorde ont och jag vill inte ha några långvariga skador mer. Men vi tar det från början för det var ett av de mest bakvända lopp jag varit med om.

Veckan innan start var jag kanske en aning tankspridd och spretig men absolut lugn inga nerver, inga fjärilar. Full av självförtroende… och det tillhör inte vanligheten faktiskt.

Åkte till Västerås fredag eftermiddag och tog in på Ibis nära starten. Lite middag på Spicy Hot nere på stan och sedan lugnt resten av kvällen.

Frukost och iväg till starten var inte så tidig hit heller och trodde nästan jag skulle få ställa mina boxar i skogen för tältet var ganska fullt. Hälsade på folk och plockade med nummerlapp och annat. Sedan var det bara att vänta på start.

Jag skulle köra mitt eget race. Jag hade suttit och tittat på tider från både BRR och Tec och excel-trollat fram ett ”hemligt” schema åt mig själv. Jag har sagt till en del vänner att drömgränsen var 24 timmar och det är helt sant men i mitt schema hade jag tagit i från tårna och satt tempo på varje varv utifrån 20 timmar. När jag berättade det för en kompis, garvade han… WTF, tack för förtroendet.

Själv hade jag väl någon halvt galen idé om att det skulle kunna gå men att jag skulle få revidera planen efter hand.

När loppet hade startat gick det rätt fort. efter skogspartiet i början så kom jag in i en klunga med diverse snabba 100 och 50 miles löpare. Kände att här ska jag inte ligga om jag ska springa förnuftigt och klokt så jag släppte men kom ikapp, släppte och kom ikapp. Till slut tänkte jag att det får va, jag springer på känsla istället och sprang med gruppen vidare. Var i depån för mitt schema och tog mig ut på nästa varv. Nu började problemen.

Nere på stan fick jag toa-panik och sprang in en vända på Falkenbergska kvarnen och lånade toan, vet inte ens om reglerna tillåter det men det var inte läge att fråga om lov. Lite bättre blev det och jag klarade mig till varvningen åtminstone för nästa stopp. Magstrul har jag nästan vant mig vid. Det är inte kul men det kommer ibland och det är bara att leva med. Ut på varv tre hände något som jag inte väntat mig så tidigt i ett lopp dock.

Jag började må illa, frysa, huttra och svettas om vart annat. Fick höra sedan att jag sett blek ut, jag vet inte. Har aldrig varit med om liknande i alla fall. Jag höll mig i alla fall någorlunda springande och kom ut på fjärde varvet. Tryckte i mig mer energi och började känna mig lite bättre. Kunde rulla på lite bättre men är fortfarande lite seg i benen. I depån har ett gäng västerås-tjejer som var med på trailcampen i somras samlats och det är en välkommen påhälsning, riktig vitamin-injektion. Häller i mig en burk cola också och kombinationen sätter fart på alla system och varvet går riktigt bra.

IMG_2236

Jag har tagit med mig rygga och pannlampa men behöver inte tände den på hela varvet för det är fortfarande ganska ljust. Hör röster bakom mig på väg ner sista biten innan vändningen men de kommer inte ikapp mig förens vid kontrollen. Det är Andreas Falk med pacer. Trevlig kille som peppar lite. Andra gången han passerar mig under loppet och jag tar rygg en bit mest för att jag känner mig så stark och för att jag är nyfiken men jag släpper dem för det är en jävla fart de håller så klart. Men jag är igång rätt bra själv också. När jag kommer in till varvningen känns det riktigt bra. Jag tar lite tid på mig i kontrollen. Plockar med grejer och stoppar i mig lite energi. Kollar meddelanden för lite pepp, det gör mycket den här gången verkar det som.

Ut på sjätte varvet med pannlampa. Två andra som sticker samtidigt men de har för dåligt tempo i skogen. Inte för att jag flyger fram men jag kan fortfarande lyfta fötterna i mörkret och min pannlampa lyser ganska ok. Tänker att det går bra och att jag inte snubblat eller trampat snett. Ute ur skogen börjar jag känna av att foten inte är riktigt ok men jag fortsätter och ignorerar det. Det tar lite längre tid nu men jag är fortfarande vid gott mod och jag tror mig hålla tiden ganska bra. Lite tid har jag tappat mot schemat men inte så himla mycket på de första 50 milsen trot att jag känt mig så kass ett tag. Nu var det ju bra och inget skulle stoppa mig från att ta mig runt alla 100.

Men på väg ner mot stan börjar foten göra mer oväsen vid vändningen nere på stan gör det riktigt ont tom att gå. Säger det till funktionärerna med att jag ska ta mig upp till varvningen iaf. Efter att ha stannat vid kontrollen är det svårt att komma igång och stödja på foten så det är inte mycket att göra. Jag tar mig bortåt mot varvningen, velar lite, äter, räknar på och jag hinner halta runt resterande fyra varv. Inser att det bara är idioti och lämnar in chipet och åker och käkar istället.

Det är naturligtvis frustrerande att kasta in handduken men jag känner mig inte så besviken som jag gjort andra gånger jag brutit lopp på grund av att kroppen inte orkat. Jag tror att jag hade kunnat göra ett par varv till i någorlunda tempo och sedan de sista på vilja. Det har aldrig känts så bra att springa nästan 10 mil förut. Jag är på väg någonstans den här gången. Det finns mycket mer att ge.

Det är 165 dagar till Trans Gran Canaria. Jag tänker inte se tillbaks den här gången, bara framåt. Kanske misslyckas jag riktigt ordentligt där nere för det kommer bli otroligt tufft men det ska bli riktigt kul att ta reda på.

Det här inlägget postades i Löpning, Lopp och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Black River Run – never look back

  1. Fredrik skriver:

    Tycker att det låter lovande inför framtiden.
    Kul läsning!
    Tog mig själv i mål i 50 milesracet, vilket var längdrekord för mig.

    • GoRun.se skriver:

      Hej Fredrik, Bra jobbat och fin tid. Första loppet också då finns det ju en del att hämta. Jo jag ser ljust på framtiden, känner att jag har något bra på gång. Det enda är väl att jag hittar värre och värre lopp bara:) så det kan bli svårt att jämföra dem. Men man ska ha kul också och känna motivationen.

Kommentera