CCC – Det gick

Det dimper ner ett mail kvällen innan jag ska flyga till Geneve. Det är från UTMB – organisationen och de varnar för att det ska bli väldigt varmt, 35 grader på dagen och de föreslår att man skaffar en sån där ocool keps med skynke i nacken och packar med sig två liter vatten. Ähh tänker jag vi får väl se hur det är när jag kommer ner.

Redan på Arlanda och på planet stöter jag på löpare för att inte tala om flygplatsen i Geneve. Än så länge är jag inte nervös eller uppstressad.

Väl i Chamonix är det full fart. Mycket löpare och pågående lopp med löpare som stapplar in i mål. Mässa med diverse försäljning och så kön från helvetet för att hämta ut sin nummerlapp. Man får visa upp en del av utrustningen för att få den godkänd. Hade jag läst pappret hade jag inte packat upp varenda pinal och sparat lite tid men men… Med nummerlapp i hand spatserar jag genom staden till lägenheten jag hyrt. Det är vackert i Chamonix och vädret är kanon, ja om man inte ska springa då kanske men det är ju ett tag kvar.

IMG_2033

Nästa dag tar jag liften upp till Aiguille du Midi på 3842 meter. Häftiga klippformationer och sedan är det ytterligare 1000 meter till topppen av Mont Blanc, fantastiskt. Blir sugen på att ut och spatsera på glaciären eller klättra, mycket hellre än att springa något dumt lopp. men Mont Blanc lär stå kvar en stund och det är ju relativt nära om man skulle få för sig att bestiga det. Kontrasten är lite rolig med turister som nästan är rädda att titta över räcket och som håller sig i med krampaktigt grepp och så rätt var det är kommer det någon klättrare och  svingar sig över samma räcke. Jag känner av höjden lite faktiskt, inte som pulsökning, det är inte så jobbigt att dricka espresso men jag blir lite yr och antagligen var stigningen för snabb. Blir lite orolig för löpningen men vi ska ju å andra sidan inte högre än 2500 så kanske ska det gå bättre. Jag får faktiskt lite känningar under loppet med men det yttrar sig bara i sömnighet och gäspningar men lustigt att det går över så fort jag kommer ner under 2000 meter igen.

11060256_10153630840878086_4334190186695791968_n 11885054_10153630840318086_988949777702930618_n 11898630_10153630841388086_5155721463143437124_n

De sista förberedelserna och packningen går bra och jag får till och med sova hyfsat under natten. Lite orolig att inte hitta till bussen som ska ta mig till Starten i Courmayuer är jag tidigt framme men jag träffar lite kända och nya ansikten, lånar ut solskydd. Det känns fortfarande bra. Jag har koll på mina grejer, jag är stark och jag känner mig ganska säker på att kommer klara det. Jag har till och med köpt den där töntiga kepsen med solskynke.

Starten går för första omgången och snart är det min tur. Jag springer faktiskt på rätt bra. tanken slår mig att det kanske är onödigt men känns inte så ansträngt. Andra har sina stavar men jag låter dem vara ihopfällda ytterligare ett tag, så brant är det inte. Loppet börjar med en stor stigning, det är egentligen det enda jag har koll på av banan. Det är inte  särskilt tekniskt och det går ganska lugnt till, inte alls samma hets som på Trans Grancanaria.

Träffar en svensk som bor i Hong Kong och vi talar lite lopp innan jag måste släppa honom. Ett problem uppenbarar sig som håller i sig hela loppet. Det känns inte helt naturligt att hanka fram en gel och få i sig lite energi. Inte alltid lätt att stanna till när man känner för det och fippla med energi. Det här gör att jag har med säkert hälften av energitillskotten hem igen och jag som hade med mig mindre än vad jag trodde att jag skulle behöva?? Energibristen kommer vi till men jag fattar inte att jag kom runt för jag åt alldeles för lite. Jag drack efter törst, men under dagen som var varm så tog mitt vatten slut några gånger och det kunde vara en bit till nästa kontroll, många av bäckarna var torra, antar att det är sent på säsongen, det var skönt de gånger man kunde svalka sig i en kall bäck. Konstigt nog var jag törstigare under natten än dan men kanske var det bara ett underskott jag drog på mig under dagen. Fixade i ordning lite resorb vid kontrollerna och en mugg cola. Sörplade lite buljong och åt salami, senare i loppet kom det apelsinklyftor och jag kunde ställa mig och moffa apelsiner i flera minuter tills funktionärerna gav mig konstiga blickar.

Stoppen tog tid, det hade jag bestämt innan jag kom ner. Jag brukar försöka vara snabb och under TGC tror jag inte jag var många minuter i depå men nu satsade jag på att få i mig lite energi varje gång. dessutom var de lagda innan de stora stigningarna så mot andra halvan av loppet fick man kraftsamla lite innan man stapplade iväg i mörkret.

IMG_2232

IMG_2233

Redan innan den andra stigningen upp till Grand col Ferret är jag ganska slut. Har bara kommit strax över 20 kilometer, timmarna har vandrat iväg och det är varmt. Jag har ont i höften och jag börjar fundera på om det verkligen ska gå att rulla runt det här. Bestämmer mig i alla fall för att pusha upp för berget och se vad som händer sen. Tänker att om jag bara håller ut till kvällen och inte är allt för sliten så borde jag kunna trycka på lite mer.

IMG_2048-0 IMG_2057-0

Uppe på toppen vilar jag lite och tar fram telefonen där jag har en bild av banprofilen. Inser att det är en riktigt lång utförslöpa. Temperaturen är mer behaglig och jag tänker att ska jag springa på någon gång under loppet så är det nu. Så jag plockar ihop stavarna och sätter av utför. Det kan slå fel så klart men jag ligger i, springer om många löpare. Terrängen är inte farligt teknisk även om en del andra är trötta och klagar. Vi har varit ute länge får jag påminna mig om, gör mitt bästa för att inte snava och klarar mig faktiskt genom hela loppet utan smällar. Det är lättlöpt på asfalt sista biten så det går fort in i kontrollen vid La Fouly.

IMG_2230

Många av de andra löparna är trötta. De ligger och vilar, yrar och stapplar. Många får support av anhöriga. Massage och klädbyte. Jag får nästan inte plats att sitta. Tar lite tid på mig och äter av det mesta, har inte fått i mig mycket energi hittills så det behövs. Tar ett toastopp också och fyller upp med vatten sen drar jag iväg igen. Har pratat lite med Stefan som jag träffade på planet ner men han drar iväg innan mig. Tänker försöka ta mig till nästa kontroll i Champex – lac innan det blir mörkt. Det ska inte vara så farlig löpning men är ändå 14 km. Det gör först neråt en bit sedan några hundra meter upp. Springer genom småbyarna och kan fylla vatten i kranar och spontana vätskekontroller. Mycket lokalbefolkning som är ute med barnen och som kör lite spontana vätskestationer och bjuder på godis. Festlig stämning. Jag slås av de fina husen och bilarna. Får känslan att hela dalen blivit utsåld till rika Schweizare som bygger sommarhus. Det är fint ändå, men jag funderar på vad som hänt med bönderna.

Det är motigt innan kontrollen och man hör åskådarna på långt håll. Det börjar skymma men är härligt och nu är det svalare ute. Hittills har jag inte behövt springa själv någon gång, det är en fördel med stora startfält även om det hade varit skönt bitvis kanske. Vi möts av jubel från publiken när vi kommer upp mot kontrollen.

Här inne är det återigen sargade löpare och fullt kaos. Träffar Stefan igen, vi konstaterar att nu är det bara tre berg kvar och de är inte lika höga. Jag känner mig rätt slut men jag tänker ta en topp i taget sedan en kontroll och vila så mycket det behövs, jag började hålla reda på stopptiderna redan vid Col de Ferret och jag har flera timmar till godo så jag är inte så stressad. Att försöka mig på en bra tid känns däremot döfött, nu är det mer survivalmood. Jag hinner bli kall i tältet och börjar huttra lite. Drar på mig ärmvärmare, regnjacka, buff och vantar. Tar även fram pannlampan för nu är det mörkt.

Vandrar ut genom staden för det är en bit och faktiskt inte helt bra markerat (ända stället på hela banan). Dessutom är jag rätt stel. När jag väl börjar röra på benen går det ganska fort och jag får tillbaks värmen snabbt. Jacka och buff åker av igen. Kommer ikapp Stefan och han undrar om vi ska slå följe. Jag säger att vi testar tycker att det kan vara skönt att snacka lite, även om vi är rätt tysta.

Nu är det en ordentlig stigning som är rätt stökig. Stora kliv är det och trötta löpare kommer nästan inte upp utan stoppar upp tåget upp. Men det är rätt häftigt att se pannlampor vandra uppför berget. Fullmånen lyser upp och det är stjärnklart. Det är skogsterräng med mycket stenar och rötter. Jag stegar på och Stefan säger att han släpper mig så jag saktar in och släpper om honom så han får sätta tempo. Tycker att det är bra med sällskapet än så länge. Väl uppe på berget planar det ut, stigen går uppe på berget och genom kohagar. Jag tänker första att det är åskådare som står med kobjällror men det är naturligtvis kor som går runt och betar. Rätt vad det är när man vänder huvudet ser man den stor ko stå och äta gräs i pannlampans sken. Utförslöpningen är också den ganska teknisk och när vi är nere vid en lite mindre vattenkontroll så orkar inte Stefan att springa i mitt tempo. Jag lägger på en rem ner, än så länge finns det spring i benen, förstår det inte riktigt själv efter nästan sju mils löpning i bergen. Nere i Trient är det ett lite mindre tält och det är lite mindre löpare. Återigen slås jag av hur trötta en del faktiskt är. Jag hämtar energi från det, det kanske är taskigt men det är bra för självförtroendet. Har också sprungit om en spanjorska på nervägen som ser så himla stark ut när hon kommer in så det boostar mig också lite. Stefan hinner också dit och vi träffar Mårten hastigt som jag sprungit med på Swedish Alpine förra året men han sticker iväg innan oss och ser superfräsch ut.

Återigen gör vi sällskap uppför berget, jag börjar känna att loppet är klart, att jag kommer att klara det. Ett berg till är inga problem och det sista kan jag köra på ångorna om det behövs. Jag går återigen ifrån Stefan i uppförsbacken men när jag kommit upp är jag tvungen att sätta mig ner och vila, nu har jag tagit helt slut och Stefan och ett annat gäng hinner ikapp och drar ifrån. Jag försöker hänga på men fötterna gör ont och jag är trött. Det går sakta även om jag anstränger mig. Terrängen på den här toppen har varit mycket enklare men det hjälper inte. Kommer till slut ner mot Vallorcine och en lite större kontroll igen. Är lite förvånad att terrängen varit ganska enkel för jag hade blivit varnat för att det skulle vara en tuff bit. Nu är det bara ett berg kvar och det ska bara gå. Inga undanflykter. Men jag är helt slut. Har inte alls fått i mig energi som jag borde och  går mest runt och småplockar med lite russin och annan i tältet. Stefan som är i tältet försöker få mig att äta lite och så småningom får jag i mig en skål buljong med pasta och lite kaffe också, värmer gott. nu är det bara att köra på resten och äntligen få gå i mål. Det är den bit bort till nästa stigning och vi vandrar för vi är väl båda trötta. Plötsligt känns det som jag drömmer. Jag är inte riktigt vid medvetande utan halvsover. Ändå lyckas jag med att kliva över alla stenar utan att snubbla, hur det går till vet jag inte. Till slut säger Stefan åt mig att sänka tempot lite så jag lägger mig bakom honom och koncentrerar mig på hans rygg istället och då kan jag hålla mig vaken.

Vi kommer fram till stigningen och den är inte grann. Det är nog den brantaste hittills och tror det är 800 höjdmeter upp. Jag tycker vi kämpat på bra länge men då säger Stefan att vi bara hållit på i 20 minuter och att vi har säkert en timme kvar till toppen. Det kan inte vara möjligt tänker jag, jag ser ju toppen där det är inte så långt. Men det är det så klart, det jag tror är toppen är ju bara ett krön och vi fortsätter och fortsätter. Det är stökigare nu och kargare landskap. Vackrare men farligare och svårare att ta sig fram. Jag har fått tillbaks lite tryck i benen tillfälligt och trycker på så gott det går upp den sista biten. Solen är på väg upp och det är skönt att släcka pannlampan. Mont Blanc massivet är vackert när de första solstrålarna slår ner på det mäktiga klippformationerna. Jag är för trött för att ta in det riktigt och definitivt för att ta fram kameran.

Här finns ett sjukvårdstält men inget vatten. Efter ytterligare en bit kommer en checkpoint och därifrån ser man den sista kontrollen, därifrån är det bara åtta kilometer ner till mål. Stefan sticker iväg. Jag tar tid på mig. Jag har otroligt ont i fötter, knän och lår. Det smärtar i varje steg och även om det är ganska rakt över bergssidan så är det mycket stora kliv i höjdled som inte gillas av låren.

Kommer fram till kontrollen efter en evighet. Stannar till och fyller vatten och ringer hem. Men jag ska iväg nu, väntar inte in Stefan utan sätter bara fart. Enligt sajten där man kan följa löparna ska det ta två timmar för mig att komma ner. Det har jag inte tid med tänker jag. Nu är det bara nedförsbacke (900 höjdmeter dock) och jag vill i mål så snabbt jag kan så jag springer. Så fort jag kan. Försöker lura hjärnan att inte tänka på fotsulor och muskler, vilket ju är rätt lönlöst. Det är ganska branta Switchbacks genom skogen först för att sedan plana ut på ganska ojämna grusvägar längs bergssidan. Till slut kommer jag äntligen ut på asfalten. Det kan ju kännas konstigt att man längtar efter hård asfalt i ett traillopp men nu kan jag springa obehindrat och jag ökar farten och springer om en hel del löpare på vägen.

Inne i stan är det faktiskt en del folk ute redan och det gapas och hurras, nästan synd att man inte kan vänta tills lunchrusningen så man fått ett riktigt mottagande. Kommer till slut igenom målbågen efter 23 timmar och 19 minuter. Inte det längsta jag varit ute och inte det tuffaste heller men har varit tungt och jag har inte haft någon perfekt dag heller. Svårt att fatta att det är över och jag får sitta ganska länge innan jag lyckas stappla hemåt. Glad och nöjd är jag i alla fall med prestationen. Ibland får man vara nöjd med vad kroppen ger en. Tänk om jag gett efter för impulsen att bryta under dagen när det var som varmast. Eller upp på toppen Catogne när det egentligen inte var mycket kvar.

 

IMG_2226

Utrustning

Skor – La Sportiva Buschido, Italiens do it better. Grymt grepp, aldrig orolig på rötter eller hala stenar eller i löst grus. Hade dem även i Dolomiterna där det var betydligt stökigare.

Vadkompression – Compressport

Ärmvärmare – Salomon

T-shirt och Shorts, The North Face better than naked serien. Väldigt lite skav som jag fick mot slutet. Oklart varför det uppkom men jag orkade inte göra något åt det när det bara var sista biten ner kvar.

Stumpor – Xsocks skyrun

Handskar – Salomon

Buff

Ryggsäck – Salomon S-lab skin 12

Stavar – Black Diomond Ultra Distance – Tror det var den vanligaste staven under loppet, nästan alla hade dem. Och de är lätta, går att springa med dem i handen utan att fälla ihop dem. Det blir aldrig jobbigt.

Pannlampa – Petzl Tikka RXP – Så bra, ratiot ljus och vikt/storlek är kanon.

Skitful keps med nackskydd – Salomon

Ok, så vad händer nu då. Jag började att räkna på om jag kan söka till UTMB nästa år. Det kan jag inte, eller jo jag kan om jag springer ett till 3 poängslopp i år och det kommer inte att hända. Däremot snurrar det ju alltid ideér om olika lopp och just nu drömmer jag om ett minst lika tokigt lopp i en galax far, far away… Vi får se vad det blir av det.

Det här inlägget postades i Löpning, Lopp och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera