Dean Karnazes

Dean är ultramarathonlöpare eller som han uttrycker det i första kapitlet av sin bok ”Ultra marathon man”, vissa människor springer lite längre. I Deans fall handlar det om över 100 miles, vilket är ca 16 mil om jag minns rätt från engelska lektionerna, och detta är hans lägsta nivå…


I första kapitlet berättar han om att han så fort helgen kommit packar in hela familjen i en husbil, kör rakt ut i den californska öknen och börjar springa mot kusten. Mitt i natten kommer har på att han behöver äta och ringer därför till en pizzeria i en närbelägen stad för att beställa en familjepizza för fem personer med extra fyllning samt en hel cheesecake. Det förvånade pizzabudet får sedan köra ifatt Dean på motorvägen bara för att se honom balansera pizzakartong och paj på ena armen samtidigt som han proppar munnen full med den andra och springer vidare.

Jag älskar personer som Dean Karnazes. Människor som går sin egen väg och skiter i om folk tycker han är fullständigt galen. Det finns något romantiskt i att bara springa rakt ut i öknen tycker jag. Lite som filmen/boken Into the Wild.

Jag har alltid haft en längtan att göra galna saker som detta men skillnaden i personlighet ligger nog i att jag låter mig begränsas av min och min omgivnings ramar för vad som ”ska” vara möjligt.

Jag berättade för en tid sedan för en kompis och hans tjej att jag har planer på att köra klassikern. Tjejen som springer marathon på ganska hyggliga tider verkade tycka att jag var helt från vettet och att det var i stort sett omöjligt. Men varför egentligen? Varför har man inställningen att det kommer bli jobbigt och svårt? Det är ju bevisligen massor med människor som klarar av det varje år. Skulle jag ha sämre förutsättningar en dom?

Om du berättat för folk i din vänkrets att du ska springa marathon har du säkert stött på dessa människor. Tvivlare, som har åsikter om vad som är möjligt att genomföra och att det som är jobbigt automatiskt är konstigt och idiotiskt.

Sen finns det folk som Dean, som inte låter sig begränsas, inte låter någon annans åsikter komma emellan. Allt som existerar är bara vägen och den leder rakt fram.

Dean är min nya hjälte, jag fick boken med posten igår, kanske kommer jag berätta om fler av hans bravader i fortsättningen för min magkänsla säger mig att det finns fler historier om den mannen.

Och bli inte förvånade om jag plötsligt har gett mig iväg för att springa från Smygehuk till Riksgränsen utan någon egentlig anledning.

Det här inlägget postades i Inspiration, Tips. Bokmärk permalänken.

Kommentera