Dolomites Skyrace 2015

Är åter hemma efter en kort semesterresa. Det har varit en sån där bra semester som känts längre än den varit och där jag kopplat bort allt annat.

Det började med Trailcamp i High Tatras bergen i Slovakien med Crorunning. Jag var där för två år sedan och tyckte stället var fantastiskt och träffade en del kul typer också så det var perfekt. Det är svårt att upprepa en succé men det var återigen en mycket bra upplevelse. Någon ny tur i områden och en del gamla favoriter och så nya människor.

Lägret varade fem dagar och vi hann då med två längre turer och en del kortare pass. Mat och så ingår och allt är väldigt prisvärt tycker jag. Det är inge lyx men det passar ändamålet. Mycket käk efter långa träningsdagar och enkla rum där man mest vilar.

Boende på 1300 meter och klättringar uppmot 12-1300 höjdmeter vissa dagar visade sig vara bra förberedelser för vad som komma skulle.

Sedan bar det av för några på en fortsättning i tre andra nationalparker medan några åkte hem. Själv tog jag en dag i Krakow innan det var dags att flyga vidare till Milano.

IMG_1632.JPG Kväll i Štrbské pleso, Slovakien

IMG_1639.JPG På väg upp i Tatras bergen

IMG_1648.JPG IMG_1642.JPG

När jag hoppade av planet slogs jag i ansikten av en värmebölja. Krakow var hyggligt varmt men i Milano var det galet. Tog ett snabbt beslut att skita i stadsvandringar och hämtade ut bilen och drog iväg norrut. Bilen blev inte riktigt vad jag tänkt. Bokade minsta möjliga fiat för att de är lätta att ratta runt och drar lite soppa men kvinnan på Hertz tyckte tydligen annorlunda och bumpade upp mig till Hip Hop klassen. Det var lite drygt faktiskt för varken vägar eller parkeringar var anpassade efter sådana fordon men komforten får man säga var grym. Och kyparna i Limone tyckte att man var coolast i stan.

Jag rattade iväg några timmar på vägarna till Limone. Visste inget annat än att det ligger vid Garda sjön och att det finns ett Skyrace här också fast i september/oktober. Det visade sig vara en rätt sömnig turistort men det var ganska lagom för mig.

Otroligt varmt och jag hade ingen AC på rummet så det blev inte mycket sömn. På morgonen gav jag mig ut på en kort runda uppför bergen. Mycket trvliga och branta bergsväggar från byn och uppåt. Man kan nog ta en del höjdmeter här men jag gav mig i värmen och skulle käka frukost på hotellet.

All mat i Italien var förresten helt fantastisk även de mindre restaurangerna som inte såg mycket ut för världen hade grym pizza eller pasta. Kaffekulturen är också magisk och man får en sjysst espresso tom på en campingplats. Glöm inte heller bort frukten eller grönsakerna och framförallt inte glassen, pistage blev min favorit.

IMG_1684.JPGLimone Sul Garda

IMG_1688.JPG Morgonjogg

IMG_1708.JPGThe Rapmobile

Sedan var det bara att styra kosan mot Canazei och det stora målet med resan, Dolomites Skyrace. Canazei är en liten skidort och det var mycket sport som utövades i området. Bergsliv och cykel verkade det som. Lite jobbigt att köra på vägarna när det hela tiden ligger cyklister i vägen men så kan det vara.

Jag hade ett par dagar till loppet. Tog in på campingen för hotellen var vansinnigt dyra här. Jag hade köpt ett nytt lite större tält istället och hade det rätt bra bland italienska familjer och det var ganska lugnt och städat på nätterna så att man kunde sova ordentligt.

Träffade ett svenskt par på campingen varav tjejen sprang både vertikalen och skyracet. Så det var kul. Det var rätt många löpare i stan och på campingen från olika länder. Proffs och amatörer. Såg Emelie Forsberg på stan några gånger. Hon är verkligen stjärna där. Skriver autografer och fotas med folk. Roligt att se.

Jag skulle inte springa vertikalen och orkade inte gå upp och titta heller. Istället tog jag liftar upp på berget för att titta på banan inför söndagens race. Otroligt vackert men jag blev också lite orolig för att det skulle vara för tufft för mig. Framförallt tidskraven för att ta sig upp det fanns ett stopp innan toppen som man skulle ta på 1,50.

IMG_1712.JPGDolomiterna

IMG_1729.JPG IMG_1755.JPGSpringer upp här – ganska löst underlag, Forcella Pordoi

Dagen för själva loppet vaknade jag tidigt. Det var inte så varmt på morgonen men skulle nog bli under dagen, fick bli keps och linne. Klistrade på etiketter med startnummer på stavarna för de skulle man kunna lämna ifrån sig innan toppen för att de inte skulle vara i vägen när det blev för tekniskt. Smart och fungerade bra även om det var lite kaos vid utlämningen av 600 par stavar.

Åt bröd med honung i tältet och gick bort till starten. Det var nästan ingen där en halvtimme innan start och definitivt ingen arrangör. Italien… Men allt kom igång och starten var i hyfsad tid. 900 löpare sas det men det var nog inte riktigt så många. Stort ändå. Alla såg superproffsiga ut och jag försökte att hålla mig något sånär lugn. All info på italienska, men det var kanske inget viktigt ändå.

Starten går, jag hade väntat mig rivstart men det är ganska många som tar det lugnt. Jag med. Springer, går ibland. Man är fort ute ur byn och börjar klättra uppåt på skidbackarna. Det är rätt trångt även om det är brett just här. En del springer om men jag försöker ta det lugnt och spara krafter. Det är en nedförsbacke också tänker jag. Jag blir lite förvånad att jag inte hamnar på efterkälken men det är skönt. Kanske kan det gå vägen i alla fall. Tittar mycket på klockan, och på höjden. Tar höjdmeter ganska fort men vi ska upp i 1750 innan det börjar gå nedför igen.

Efter 50 min börjar jag den sista klättringen upp till cut-offen. En timme, det är ju hellugnt tänker jag. Det tar längre tid än vad jag trott men jag har i alla fall 20 minuter till godo där uppe. Den branta stigningen hade kunnat gå fortare om loppet slutade där och om man inte haft en massa medlöpare runt sig hela tiden. Hetsiga italienare som gapar och skriker och ska om. Folk med långa stavar som de sätter på alla möjliga ställen utom i marken.

När jag kommit upp är jag nöjd och glad. Känner mig stark och är rätt säker på att jag kommer komma i mål idag. Jag har inte heller känt av höjden så att ha vistats på hög höjd i över en vecka har verkligen hjälpt. Sista biten upp till toppen. Vet inte om man kan kalla det löpning, är mer klättring, ibland med vajer. Kommer upp på toppen Piz Boè, 3152 meter på strax över två timmar. Nu är det bara hemvägen kvar 1750 höjdmeter ner. Det kommer vara brant och det kommer att vara tekniskt.

Jag är trött i låren men det känns ganska bra. Känner mig lite osäker i terrängen. Stelt och stolpigt till en början sedan blir det bättre. En och annan gapande löpare studsar förbi mig. Ibland känns det som berget stupar lodrätt ned. Att det finns ett stig tycks som ett under, än mer att man kan springa där. Löst grus täcker många av bergssidorna. Stenar flyger åt alla håll och kanter. På ett ställe lite längre ner hör jag skrik och rop på italienska, jag fattar ingenting men ser en fotbolls stor sten passera någon meter ifrån mig i hög hastighet. Löpare ramlar och gör dig illa, någon haltar. Jag känner mig lättad varje gång det kommer ett flackare parti. Försöker att ta igen de placeringar jag förlorat i löpningen nerför. Det går sådär.

Tillslut når jag trädgränsen. Härligt nu kan jag dundra nerför skidpisterna i hög fart tänkte jag men det är mest stig, singletrack, i skogen. Ganska fint och i vanliga fall hade man stortrivts men låren kämpar nu för att kunna fortsätta så allt är jobbigt. Efter vad som känns som en evighet börjar man komma ut på grusvägar igen. Jag förstår av höjden att det inte är långt kvar och drar på, känns som jag flyger fram. Får med mig en italienare och tillsammans tar vi många positioner. Han försöker prata men jag förstår inte och han kan inte engelska. När vi kommer in i byn säger han åt mig att springa före och det gör jag hela vägen in i mål. Verkligen en värdigt avslut i fin form. Hela byn verkar vara och heja in löpare i målet. Stämningen är fantastisk. Jag är klar. Det tog 3 timmar och 35 minuter. 40 minuter tillgodo och det är jag supernöjd med.

Pustar ut och dricker en cola och äter torkad frukt. Det har varit varmt på slutet. Energinivån har varit bra, drog några gels under loppets gång. Känner mig trots allt ganska fräsch, stelheten dröjer ända tills morgondagen. Helt klart måste detta vara en av de tyngsta halvmaror man kan göra.

Efter loppet är det pastalunch för alla löpare. Bra mat som ingår i anmälningsavgifter. Man fick även hämta ut ett par La Sportiva skor innan start så man kan nog säga att jag gick plus på loppet. avgiften var runt 600 tror jag.

IMG_1769.JPG

Mini Skyrace

IMG_1757.JPGIMG_1766.JPGHome is where you pitch it

IMG_1800.JPG

Efter ytterligare en natt på campingen var det dags att ge sig av från Canazei. Det finns inte mycket att göra där för någon som har stela ben och inte kan springa. Styrde mot Riva del Garda för lite bad och god mat. Tog det väldigt lugnt, försökte mig på en återhämtningstur på strandpromenaden men låren var som stockar och det var varmt.

Fick lite problem att hitta till flygplatsen och särskilt till biluthyrningen men det ordnade sig till slut efter lite teckenspråk med en italiensk kvinna på parkeringen. Linate är en stökig flygplats, kändes som allt tog längre tid än det borde göra. Men till slut kliver jag av planet på Arlanda. duggregn och 16 grader i luften. Ganska långt ifrån sol och bad vid Garda.

IMG_1806.JPGRiva del Garda

 

Det här inlägget postades i Löpning, Lopp och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera