Fjällmaraton Bydalsfjällen

Efter jag flugit hem från kaoset i Istanbul var det bara att packa bilen för långsemester och långlöpning i fjällen.

Jag skulle först upp till Bydalen och springa årets stora lopp. Jag visste inte riktigt vad som väntade ju men jag var full av självförtroende och kände att jag tränat bra i Österrike. Kroppen var kanske lite på gränsen att ge vika men det var på rätt sida gränsen kändes det som.

När starten gått fick jag en chock, det började att regna! Jag hade kollat vädret hela veckan och pratat med folk. Det skulle inte vara strålande sol men det skulle fan inte komma något regn förens till kvällen. Jag hade inte tagit regnjacka. Jag som normalt släpar den runt halva världen utan att behöva den. Vindjacka hade jag och som tur var höll den värmen instängd ganska väl även när den var genomblöt. Dessutom torkade den nästan omedelbart i vinden när det slutade regna i perioder. När man vet med sig att man kanske ska vara ute 10 timmar så vill man ju inte bli kall i början.

Det såg också ut som jag låg ganska bra till i fältet fast det märkte jag ju inte av förens bekanta ansikten och många andre började passera mig. Jag tog min tid upp för de fösta stigningarna och satte av i bra fart utför. Här skulle det vinnas tid och min nyvunna fabless för utförslöpning utnyttjas. Men det regnade ju eller hur? Och så hade det gjort några dagar. Uppe på fjället var det ändå ganska torrt men ner i gräs och lera var det halt som f-n och jag halkade naturligtvis och satte mig ner i en konstig vinkel. Knät skrek och jag trodde några minuter att loppet var slut vid 7 km. Jag började gå ner mot första vätskekontrollen vid 10 km. Men innan jag kommit fram så kunde jag springa lite igen så jag fortsatte. Ett nytt problem uppenbarade sig. Sulorna i skorna korvade ihop sig fram i skorna i varje utförslöpa. Det var sjukt irriterande men jag försökte tänka bort det och stannade när jag kommit ner för varje fjäll och rättade till sulorna resten av loppet.

Ner till andra kontrollen var det lättlöpt och jag körde på så gott jag kunde. Hade redan här svårt för gels som jag normalt inte har problem med så jag fick inte i mig så mycket energi. Stoppen blev därför lite långa i depåerna där jag åt upp mig på det som bjöds. Drack inte heller jättemycket vilket var dumt men det var också rätt kallt och jag kände inte direkt av någon vätskebrist.

Skärmavbild_2014-08-30_kl__21_32_46

Stel och trött redan efter halva? loppet. Foto: Erik Westberg.

Efter kontrollen skulle Drommeln komma. ”muren” som skulle få Axas ”väggen” upp för Ottfjället att framstå som en picknick i parken.

Jag plockade fram mina stavar som jag hittills släpat i ryggsäcken enligt tips från en kille som sprang förra året. Det var inte mina lätta Black Diamond Ultradistance för  de var jag tvungen att reklamera. Istället hade jag mina robustare och tyngre Exped som i och för sig är helt ok.

Tog mig uppåt i sakta mak. Plockade några löpare. Vädret sken upp lite. Nu skulle man ner direkt igen, långt ner och brant. Här satt det rep för att det var så halt i leran. Sedan bar det av uppåt igen i Skåran som man kan se på många bilder från loppet. Vackert tom lite sol och inte så brant. Men fy fan vad jobbigt det var ju, mer upp, upp och sendan ner, ner, ner innan man ska upp på fjället igen. Sämre väder och en riktigt lång sträcka som gick uppför men inte så brant nu. Här hade man velat ha koll på banan för det sträckan var rätt plågsam. Ner till vänster kunde man se en del snabba löpare vilket ju fick mig att tro att det snart var vändning men det fortsatte bar iväg över fjället. Sen kom Haglet.

Nu började även jag att frysa. Tog av mig jackan för att på på mig handskar och buff (hade i hasten tagit på mig jackan utanpå ryggsäcken så det var bara att kränga av sig allt. Fingrarna var stela och det tog otroligt lång tid att få på sig allt igen så sedan var jag ordentligt kall. Började springa och fick upp värmen lite igen. kom till slut till 40 km kontrollen och fick en kommentar om att jag såg ut att frysa. Men nu var jag igång igen och petade i mig ett par glas cola och två gels med koffein och lite annat för magen. Sen körde jag på. Fin löpning lite lätt utför några km sedan kriga uppför sista stigningen igen. Avslutningen var rätt tung, ner för fjället på det branta jobbiga och nu ännu lerigare stigarna med rep som vi redan passerat en gång. Avslut i en liftgata gick bra och jag kom tillslut i mål. Skön känsla efter en tung dag på fjället.

Det tog 9,22 timmar att göra loppet. Svårt att säga hur det skulle kunnat gå. Före loppet hade jag sagt 10 timmar kanske. Innan jag halkade trodde jag neråt 8 timmar så jag ska kanske vara nöjd. Det var ett roligt lopp. Inte lika uppstyrt som Axa kanske men det behöver inte var dåligt. Jag kan tänka mig att det var så här att köra Axa för några år sedan. Det finns som sagt utrymme att köra snabbare på loppet men vi får se. Nu har jag ju sett det.

Men åk till Bydalen och spring för bövelen det var fantastiskt fint fjällområde.

Det var ett dussintal löpare som fastnade uppe vid kontrollen vid 40 km, nedkylda av regn och hagel så det är ingen dans på rosor. Alla kom ner till slut efter lite ansträngningar. Det sas att organisationen vart lite nervösa innan det var klart. Svårt att göra något åt. Folk måste ju uppskatta sin egen förmåga men det går ju att ställa krav på, och kontrollera att löparna har den med sig innan start. Underställ, regnjacka, mössa och handskar hade man absolut behov av den här gången.

Det ska ha blivit 50 km och närmare 3000 höjdmeter innan det var klart.

Det här inlägget postades i Löpning, Lopp och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera