Hammertrail – VGDH

Jag hade en lärare i nationalekonomi som lär ha skrivit VGDH på tentor som han tyckte var för usla för att betygsättas. Det ska ha stått för Vad gör du här? Lite den känslan fick jag i fredags.

Det var dags för årets stora mål, Hammer Trail 100 miles på Bornholm. Jag var på plats några dagar innan loppet. Allt var bra Banan var fantastisk och vädret vackert. Bodde nära start och man såg banan från fönstret.

Jag ska väl erkänna att jag varit rätt nervös och väl medveten om mina begränsningar. Det har varit en lång vinter och formen är inte där den skulle varit. Men ställa in var inte på tapeten. Däremot kände jag mig ganska säker, efter att ha rekat banan, att 50 miles skulle räcka för den här gången.

Det som stressade mig mest innan loppet var den första cut-off tiden på 7 km prolog. 60 minuter för att ta sig upp och ned för klippor, genom fårhagar, runt fyrar och så vidare. Jag hade provsprungit. Inga problem men som start på 50 miles? För att inte säga 100? Det var med viss möda jag pustade och frustade vidare ut på första varvet efter en tuff öppning. Jag förvånades lite att att så många inte var så snabba utför men kanske ville de spara på benen.

Banan är fulla av branter, trappor och stup. Traillöpning när den är som bäst – men VAD GÖR DU HÄR? Funderingarna går runt i mitt huvud när jag hoppat in på en toalett längs banan. Cut-off på första helvarvet är fyra timmar. Det bör inte vara några problem men andra varvet ska gå lika fort. Det kommer aldrig att gå, eller?

Fortsätter och kommer till trappan som leder ner till havet. Den här passagen är bara till för att jävlas för väl nere ska man ringa i en klocka och sedan bege sig upp igen till vätskekontrollen.

Mina medlöpare ser trötta ut och jag känner mig otroligt seg. Ska det verkligen gå så här sakta så tidigt in i loppet. Efter ytterligare kilometrar, jag vet inte hur många för min klocka har ballat ur i ett stenbrott tidigare i loppet, börjar jag att möta löparna i täten. Det är nämligen så att man ska växla håll på banan vid varvning. De ser så fräscha ut. Som man ska tidigt i en ultra.

Jag ser inte fräsch ut. Jag kan känna det, jag har svettats otroligt trots att temperaturen inte är så hög. Men solen steker hårt och vattnet går fort.

Ner mot varvning möter jag flera löpare och den ende andra svensken. Alla hälsar glatt och en det undrar hur det går. sådär säger jag men jag vet egentligen att jag inte kommer fortsätta. Det ska inte kännas så här efter lite mer en tre mil och jag kan inte stressa vidare och jaga cut-off tider. Bättre att inte ta ut sig och komma igen fortare resonerar jag.

Jag är inte först att bryta tydligen och det känns till en början väldigt bra. Efter några timmar infinner sig dock det vanliga ågrenen. Varför inte streta på? Det kunde kanske gått? Det skulle ju svalnat lite på några timmar till. Känns mesigt att åka så långt för att springa några mil bara.

Nu har det gått två dagar och jag är ganska tillfreds igen. Det känns kanske inte helt bra med loppet. Men jag har haft en fin liten träningssemester och upptäckt den pärla som Bornholm är. Bullerby-landet som har fantastiska stigar och miljöer att springa på och då har jag ändå bara utforskat det norra hörnet på ön. Morgonens löpning innan avfärd var fantastisk och jag skulle nog säga att jag generellt tycker att löpningen är roligare än på väldigt länge.

Jag kommer tillbaka. till löpningen och till Bornholm, kanske till och med till Hammer Trail. Ett en så länge litet men proffsigt arrangemang. Jag måste bara träna mer och kanske hitta den riktiga drivkraften för att pressa mig.

//c

20130505-231312.jpg

20130505-231326.jpg

20130505-231339.jpg

20130505-231408.jpg

20130505-231425.jpg

477125_10151890524574622_1509780894_o HPIM0545

Det här inlägget postades i Lopp och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera