Lidingö

Brukar inte bli särskilt nervös inför lopp (eller något eg) men Lidingöloppet i lördags kändes inte helt hundra. Dåligt påläst om terräng, fiskbackar eller hur långt det var till starten gav jag och morsan oss iväg till Ön för kriga med resten av Sveriges löpare.
 
Senaste tidens form har känts minst sagt svajig och jag hade väl inga större förväntningar på att göra någon tid att skryta med. När vi väl tagit oss ut med fullproppad tunnelbana och ännu fullare bussar så väntade ringlande köer till bajamajorna. Tävlingsledningen skulle behöva beställa en eller två extra till nästa år.
 
Lite pastasallad senare satt jag i gräset och funderade på hur lopper skulle gå (eller om det skulle gå) när jag plötsligt inser att det kanske är dags att starta snart. Efter lite jogg/ofrivillig uppvärmning till startområden och ett par minuter till goda så går starten.
 
Det går inte fort och det är trångt. Jag försöker planlöst att sicksacka mig fram men inser snabbt att det är meningslöst och lägger mig för att flyta med. När det väl släpper blir det en jävla rulle på folk viket jag inte riktigt tänkt. Försöker hålla min tänkta fart men ligger ändå lite snabbt.
 
Efter 17-18 kilometer märks det att folk börjar tröttna på backarna, så även jag och det blir promenad uppför vissa av dem. Försöker slå ner på takten men det hjälper inte mycket. Nödraketer i form av gel och sportdrycken vid stationerna har gjort sitt och tillför just ingenting längre. När fiskjäveln kommer kapitulerar jag fullständigt och försöker inte ens hålla igång armpendlingen. Nu ligger all fokus på målet men det känns avlägset.
 
Till slut ser man ängen med målområdet och som vanligt finns det alltid lite extra energi för att göra en snygg sorti in i målet. Nästan 3,5 timmar efter starten står jag dubbelvikt framför tjejen som ska klippa av mig chipet som förfärat ser på mig och ser ut som hon skall kalla på sjukvårdare. Morsan möter upp med powerbar och kläder och sen börjar den långa färden hem och belöningen i form av pizza.
 
Summa: kan man väl säga att loppet är helt OK, krävande visst men det är väl det man söker efter. Men organisationen runt omkring är usel. Eller ja, de gör naturligtvis vad de kan, men att ha ett så stort lopp (som man tydligen utökat i år) på en ö som i vanlig morgonrusning är lätt kaotisk att ta sig till känns inte helt självklart. Jag kommer förmodligen aldrig att återvända.
 
Nu återstår att se om jag kan ladda till SUM? Den som lever får se…

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera