Sätila Trail 2016

Det var mycket spontant att boka in Sätila Trail. Jag hade sett fram emot en lugn period med lugn träning några månader efter UTMF men när det loppet blåstes av och kortades ner till 47 km kändes det som att jag behövde en liten urladdning innan året var slut och det skulle även sitta fint med 5 kvalpoäng så att jag kan söka till UTMB nästa år.img_6213

Fråga mig inte vad jag tänkte men i mitt huvud var 120 km ingen stor sak. Det är ungefär så långt som jag sprungit tidigare och 3000 höjdmeter är väl inget!? Den inställningen är ju lite farlig för man snyter inte direkt ur 12 mil men det ger iaf lite avslappnad attityd och det tycker jag är ganska skönt.

Hade tänkt att ta bilen ner till Sätila men snöovädret några dagar innan fick mig att boka tåg och buss ner. Skönt på vägen hem iaf.

Jag åkte ner ganska tidigt och tog en lunch på Båthuset och lyssnade på localsen tjöta. Ganska trevligt samhälle om än litet. Jag hade hyrt in mig hos en familj via Airbnb vilket fungerade klockrent. Det var fullt på pensionatet och skolgolv lockade inte riktigt. Men trevligt att bo i ett hem så där.
Starten gick kl 03 så det blev en tidig middag och sedan sängen. Sov riktigt bra och fick i mig lite frukost innan jag promenerade ner till starten. Jag hade lite ont om tid och det blev faktiskt lite stressigt när jag försökte fylla på vatten och de ropade ut; två minuter till start. Ganska ok ändå men glömde att starta klockan innan. Nu var vi i alla fall på väg. Och jag var inställd på en lång dag. Ändå var jag inte alls beredd på att det skulle bli ganska ensamt de sista milen och några timmar mer än tänkt. Kilometer med förresten. Vid sista varvet hade jag redan 10 km extra sen dog klockan. Det var inte alltid lätt att hitta rätt väg och ibland var det lite dåligt markerat. Kartan man fick gjorde väl egentligen varken från eller till tycker jag. Inget att hänga läpp för nu. Jag hade nog mindre problem än vissa andra.

Det var lite kyligt på morgonen. I Sätila gick det bra men när vi kommit en bit på väg blev det både kallare och en del snö på marken.

Till första kontrollen gick det ganska fort. Sprang själv men hade kontakt med en del andra löpare. Till andra kontrollen gick också bra. Lite stökigare terräng ibland men nu klev solen upp också. Lånade toaletten sedan var det vidare upp på Hallands högsta topp och vidare.DCIM101GOPRO

Nu började vi komma till den bortre änden av sjön Lyngnern som vi skulle runt. Blev omsprungen av 80 kilometers vinnaren. Bra fart på honom, de startade två timmar efter oss. Såg en jägare uppe i ett hygge och mötte ytterligare en på vägen. Lite nervös blir man allt när man springer på dem med vapen. Pratglad herre. Var mer intresserad av om jag sett någon älg än att jag sprang runt sjön.

Strax före 50 km fick man tillgång till dropbag men det struntade jag i. Standard på kontrollerna för mig hela loppet var kaffe, smågodis och snickers. Måtte satt i mig en låda snickers under loppet.

Strax innan 60 kilometer fick jag en déjà vu känsla. Och det visade sig att vi kommit in på leden för det långa loppet från Sandsjöbacka trippeln men det varade inte så länge. För här skulle man svänga av åt höger. Fast det missade nog de flesta. Jag hade tur och sprang tillsammans med en kille som hade rutten inlagd i sin klocka. En del sprang så mycket fel att de blev uppringda av tävlingsledningen och en danska hade kört 15 km extra eller så för att hennes telefon var i flightmode. Kristian kom ikapp mig och sprang om. Det hade han redan gjort en gång så han var en av dom som fick extra km.

Nu sprang man längs med sjön igen. Jag var ganska slut om jag ska vara ärlig och sista biten längs sjön var lite tuff. Dessutom kom det flera snabba 21- löpare och 42 kilometerslöpare. Det gick lite fortare för dem. Det var inte riktigt kul och svårt att bry sig om väder eller utsikt som annars var super. Jag försökte att bara tänka på att jag måste ut på de två sista looparna och att jag ska ha de där poängen med mig hem. Så det går rätt sakta nu. När jag väl kommer in mot varvningen känns det konstigt att vika av ut igen medans löpare i de kortare distanserna springer i mål.

Loop nummer ett är ingen hit, det börjar skymma om vägen är inte så kul. Mest grusväg och skogsväg. Och inte en annan löpare i sikte. Jag har varit ute länge och energin tryter. Det är väldigt lätt att hamna i de negativa tankespiralerna när man klafsar fram i mörkret på en gammal röjningsväg.img_6223

Så småningom hör jag kyrkklockorna och förstår att jag börjar närma mig byn igen, och att klockan är sex. Det ger lite energi att det snart bara är sista loopen kvar. Tar mig ner genom byn och sedan ut på sista varvet. Nu är det först en lite fem-kilometers loop genom byn och det går hyggligt fort att beta av men sen ska man ut i skogen igen med bara pannlampan som sällskap. Mer grusvägar och mer skog. Det har blivit kallare igen men jag orkar inte byta om, utan försöker att hålla igång så gott det går. Det är märkligt att man kan känna sig piggare och bättre till mods efter 11-12 mil än vad man gjorde vid åtta men det är väl huvudet som spökar. Min klocka har dött för jag körde den i vanligt läge och den höll visst bara 15 timmar eller så. Vid kontrollen inne i Sätila hade jag redan 10 km extra. Några felspringningar vet jag om men 10 kilometer låter mycket, kanske var banan lite längre det var en medlöpare som pratade om 125. Hur som helst så gruvar jag mig för den sista biten längs sjön. Det var lite svårforcerat redan första gången med 80 kilometer i benen. Vid 120 gissar jag att det kommer kännas ganska ostadigt att klättra uppför berget. Det är en lite kontroll innan passagen och jag får lite kaffe och en bulle i mig. Tycker lite synd om funktionärerna som står där. Det kommer inte många och passerar nu.

Det går bra ändå att ta sig längs berget även om jag får sitta och vila några minuter. Sista biten in mot mål går det inte så fort heller men jag lyckas i alla fall att jogga fram och ta mig in i mål.

Nackdelen med de här långa loppen som går samtidigt som andra distanser är att det är ganska låg aktivitet när man är klar. Två pers i målet som i och för sig gjorde ett bra jobb och två andra löpare i omklädningsrummet gör att det känns lite avhugget på något sätt. Som att, ok var det inte mer än så här? Nä men jag knallar väl hem och lägger mig då… Kanske har det med årstiden att göra med? Eller så var jag bara för långsam.

Sätila var ett fint litet samhälle och banan var superfin även om det i stunden kunde kännas lite motigt. Men åtminstone den första delen som är gemensam med 80 kilometers loppet är superfin och en bra bana. Servicen var mycket bra också fast jag gärna sett något lite matigare på åtminstone en kontroll. Det hade inte ens behövt vara så många kontroller egentligen kan jag tycka men visst det är skönt att inte behöva bära med sig så mycket vatten.

Hela veckan har jag vilat och haft problem med en otäck blåsa under ena foten. Allt jag gör går ganska långsamt med. Har inte riktigt upplevt det så hårt förut men så var jag inte riktigt i skick att springa ett så långt lopp just nu heller, det får man ha i bakhuvudet så känns det lite bättre. Igår blev det ett lugnt men lite för långt fikapass på Sörmlandsleden, 38 km. Det kändes ganska bra ändå men det saknas kraft när man vill uppför eller springa på lite.

Det är inte långt kvar till nästa lopp heller. I veckan var det 100 dagar till Transgrancanaria. Det kommer så klart att bli ännu tuffare men jag känner att jag har rätt bra förutsättningar den här gången om jag bara får träna på nu under vintern.

Publicerat i Löpning, Lopp | Etiketter , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

The Crown Traverse

Ge mig äventyr… NUUUU!!!

Publicerat i Inspiration, Tips, Video | Lämna en kommentar

Håll UTMB drömmen vid liv – Sätila Trail

Jag har skrivit att löparåret var slut för min del. Och det hade kunnat vara så också. Jag känner mig inte direkt sugen på fler långlopp just nu efter att UTMF ställdes in.

Men så känns det ändå lite vemodigt att inte kunna söka till UTMB nästa år som jag hade tänkt försöka med. Och några av poängen jag redan har ryker ju nästa år. Ett 2017 med mycket tid för jobb, vård av relationer och fritid målades upp framför mig. Men skam den som ger sig. Något måste gå att göra åt saken!

Tänkte att lopp i Sverige finns det inte den här tiden på året och började titta utomlands. Italien, Tyskland, Costa Rica!?! osv. osv. Men jag har egentligen varken tid eller råd med några resor.

Men så… Som en skänk från ovan träder ett jubileumslopp fram. Sätila Trail 120 km i november. Loppet har jag sett men redan avfärdat utan närmare tanke. Men det ger 5 friska poäng och resan är inte så lång.

Sagt och gjort en anmälan är gjord och träningen får fortsätta. Inga mål förutom att komma runt och i mål och bärga poängen. 12 mil borde jag kunna springa tycker jag, även om jag inte vet ett dugg om banan och det kanske inte är det roligaste vädret i November.

Nu kör vi!

Publicerat i Löpning, Lopp | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Unfinished business 

Just nu ligger jag i en egen liten pod på ett kapselhotell på flygplatsen i Tokyo. Löparåret är slut för mig. Det har inte riktigt blivit som jag tänkt. Framförallt då med årets stora mål som fick ett snörpligt slut när helgens lopp avbröts efter en dryg fjärdedel.

UTMF och även det mindre loppet STY avbröts pga dåligt väder med mängder med regn. Dels av säkerhet för löparna, kyla och hala tekniska partier etc. Men främst för att risken för jordskred fanns.

Talade med Ledaren för Avid Adventures som hjälpte mig med boende och support under loppet idag och han sa att lopparrangören nu sagt att UTMF aldrig kommer gå i september igen eftersom vädret är så ostabilt. Tidigare har man kört i april men då är det kallare och risk för snöpassager samt att fågellivet styr när man kan arrangera loppet. 

Jag visste inte att loppet var nerkortat när jag startade så jag höll mig långt bak för att spara energi. Fick höra ryktet av olika engelsktalande löpare efter ett tag men då var det lite sent att avancera mycket. Det fullständigt stod still så fort det blev lite motlut. Visst var det smalt och inte direkt så att man kunde springa om men varför var folk så långsamma? Efter ett par stigningar är min slutsats att de är för dåligt tränade. Många som hade uppenbara problem redan på första berget. Och då har de planerat att springa 165 km med 7500 hm??!! Där den tuffa terrängen kommer mot slutet dessutom. Obegripligt för mig men vad vet jag. Men kanske är det inte konstigt att loppet har en ganska hög ”drop-rate”.

Nedför är inte heller en hit. Men då kan man springa om en del i alla fall. Det är ganska lerigt och när regnet sätter igång ordentligt ja då är det som att någon släppt ut 1000 bambis på isen. Det sliras både upp och ner. Det är med nöd och näppe jag håller mig på benen. Det är mycket mörkt dessutom. Molnen ligger tjocka och det är tät skog man springer igenom. På flera ställen stupar det rakt ner på vänster sida. Man ser inte hur långt men vi befinner oss runt 1500 meter så man kan anta att det är några hundra meter ner i alla fall. Inte läge att halka till för mycket. 

In i den fösta kontollen hugger jag en funktionär och frågar om längden på loppet och ryktena jag hört och det stämmer. Det blir bara 47 kilomer idag. Till Aidstation 3. Inte kul men jag hinner inte tänka. Jag fyller vatten och drar iväg. När loppet inte blir längre har jag tillräckligt med energi med mig själv och vill bara försöka avancera och göra det bästa av dagen. Jag tar många placeringar i den där kontrollen och nästa med. De andra stannar och äter nudlar och misosoppa mm. Jag vet att det är en del asfalt ut ur byarna och här kör jag på och springer om många löpare.

Uppför är det mer köer och det går långsamt. Gör ryck ibland men ofta är man tvungen att rätta in sig i ledet. Vädret blir värre och värre och det riktigt halt när man ska ner. Folk som har problem sitter ibland i kanten och stirrar uppgivet. Någon har ramlat och får hjälp att plåstra om. Stämningen är ändå god verkar det som. Det är lite ensamt för en annan. Det är inte många som pratar engelska men det är aldrig ont om löpare. 

In i Aidstation 2 och här är det riktigt trångt att ta sig fram till mat och dryck. Snabbar mig igen men går på toa. Någon spyr riktigt ordentligt. Jävla misosoppa tänker jag och springer vidare. 

Mer asfalt och bra avansemang. Nu är det glesare med löpare men riktigt busväder. Och stigarna är leriga och vattenfyllda. Det är inte bara att springa på heller. Det tar på mitt humör men jag vet att det inte är långt kvar så det är bara atr bita ihop så gott det går. Vill inte släppa förbi någon heller, helst. 

Plötsligt står det en funktionär på ett backkrön och varnar för en vägkorsning och att det bara är 100 meter till mål. Omöjligt tänker jag. Här finns ju ingenting, det måste vara en ”lost in translation”? Men det visade sig stämma och i mål är det bara att stoppa i sig mat och byta kläder och sätta sig på bussen hem. Helt klart en ambivalent känsla när man planerat att vara ute i nästan två dygn.

Det tog mig 7 timmar och 26 minuter och mycket av det beror på köandet men också att banan är rätt tuff. 

Jag är besviken självklart men accepterar det ändå. Vad annat kan man göra. Än så länge känner jag inte samma tomhet eller motivationsbrist som drabbade mig efter att New York Marathon ställdes in 2012. Men det kan ju komma senare med. 

Nu packar jag ner den här erfarenheten och siktar vidare mot 2017. Nästa lopp blir comeback på Transgrancanaria i februari. Då hoppas jag att kunna vara i riktigt bra skick och dundra igenom banan hyggligt snabbt. 

Vistelsen i Japan har varit riktigt bra. En del Kalle Anka och språkförbistringar men på det stora taget så har allt funkat bra och jag hoppas att jag kommer kunna komma hit igen någon gång och fullfölja loppet.

Publicerat i Löpning, Lopp | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Tokyo

Nu har jag varit i Tokyo några dagar. Mycket galet men man borde nog varit här lite längre och utan att springa långlopp. Mycket sightsing och språkförbistringar. Gjort bort mig en del på maten. Det finns mycket gott men en hel del som är riktigt äckligt med:) idag försökte jag inte ens gissa i menyn utan pekade bara på en tjej och sa samma. Det var ett bra drag. Vädret har varit riktigt kasst så jag hoppas att det blir ok under loppet men det är tyfonsäsong då risken att blir en del regn är nog ganska stor. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Big in Japan

Sitter på Arlanda och känner mig lite stressad av allt folk och köer. Tänker att det bara är att vänja sig. En liten flygtur och sen är jag i Tokyo. Världens största!? stad med 40 miljoner människor. Snacka om stress.

Det blir inte ens en vecka där sedan är det dags att ta sig några timmar bort till en mindre stad och till Mt Fuji.

Det är äntligen dags att springa årets lopp, UTMF. Det kommer bli fruktansvärt, självklart. 165 km snyter man inte ur näsan diekt. Och jag är helt ärligt väldigt osäker på formen. Jag har inte tränat som jag borde av lite olika anledningar och ibland känns det väldigt bra som härom kvällen på Rudan Nichttrail eller på gårdagens 4×4 intervaller. Men jag har också haft blytunga långpass som gått dåligt redan från start.

Med en god portion tur är vad som helst möjligt kanske rent av klarar mig under maxtiden, vem vet? Men jag är förberedd på en DNF. 

Hursom helst ska det bli magiskt att springa loppet och att uppleva en ny kultur och nya platser och få pressa kroppen lite. Set nästan mest fram emot grillkvällen jag är anmäld till efter loppet :)

Tror det blir en häftig resa hur som helst. 

Publicerat i Löpning, Lopp | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Axa Fjällmaraton 2016

Det har inte varit någon fantastisk löparsommar. Till och från har jag ont i tårna i vänsterfoten, främst stortån. Det började efter Stockholm Marathon. Gör mitt bästa för att rehaba det. Dessutom har jag ett skadat muskelfäste i armen, tänk tennisarmbåge, efter att ha lyft en flyttkartong som jag försöker få bukt med. Jävligt tråkig och töntig skada men det gör ganska ont faktiskt och stör all annan träning lite. 

Efter Keb Classic så var tårna ett problem och de gjorde Fotrally till en ganska plågsam historia. Efter fotrally kändes det dock lite bättre. Jag har sprungit på lite lagom och till min förvåning gick det riktigt bra att köra på i bergen i Slovakien härom veckan. Det blev fem dagar på raken. Inte så långa pass, inga groteska höjdmeter men bra träning och det gick att köra på rätt så bra. 

Så var det dags för Axa och jag åkte upp till Åre utan några höga krav men jag ville gärna in på medaljtiden 5,30 i alla fall. 

Sov i tält på campingen i Åre och det var ok. Vädret var hyfsat och grannarna inte allt för stökiga men det var lite kallt de sista nätrerna så att kliva ur sovsäcken morgen för loppet var ingen hit.


Jag parkerade bilen vid målet i Trillevallen och tog bussen till Vålådalen med de andra löparna. Skönt att bara kunna köra hem direkt. 

I starten ver det mycket folk. Det är fyra år sedan jag körde sist så jag hade glömt av att det var så populärt. Över 1000 deltagare sa man. Jag ställde mig ganska långt fram men inte alltför långt för det hetsas ju en del och jag ville inte ta ut mig eftersom det bär uppför ganska direkt. Det gick rätt bra upp. Höll mig löpandes upp för Ottfjället men kände ändå att jag höll igen. Gjorde bort mig sist jag var med och sprang på alldeles för fort, särskilt ner från första berget då. Nu var det asfalterat första biten!? Och sedan var det en för mig ny väg på Ottfjället. Det är längre än man tror innan det börjar gå nedför men det kändes bra. Utförslöpningen däremot. Där gick det sänre. Jag var väl inte världssämst men det gick rätt sakta och lite stolpigt, vet inte vad som hänt. Passerades av massor med löpare. Försökte fokusera på att jag kommer ha igen det på de andra bergen och försökta springa på så avslappnat det går. Lite stök är det ber till Nordbottnen. Brant och blött. 

Nere vid kontrollen stannar jag bara hastigt för att fylla vatten. De thar blivit varmare än jag tänkt och det känns bra att fylla på lite utöver det jag fyllt i bäcksr längs vägen. Springer på så gott det går. Tar in en del platser men får traska bitvis upp. Väl uppe efter nästa kontroll uppe på Hållfjället så är det en ny sträckning igen. Jag som sett fram emot lättlöpt ner till Ottsjö. Nu är det istället en extra sväng upp på fjället. Lite stökigare och blötare men det går hyfsat än så länge och jag kommer ner mot Ottsjö och håller bra fart på vägen och upp för backen. Jäklar vad det tar att powerhika upp till kontrollen bara. Nu blrjar det kännas i benen men jag är fortfarande vid ganska gott mod vid 28 km. Fyller på med vätska och bullar i kontrollen. Bara sista berget kvar. Eller bara och bara… Det går bra en bit men sen är det stopp och jag får gå på så fort jag kan. Inte beredd på att det var så mycket skogslöpning här. Vill bara upp över trädgränsen igen så det blir lite svlare. Blir passerad en del och inser att tiden rinner iväg. Försöker trycka i mig några extra gels men det tar inte riktigt.

När jag väl är uppe på Välliste går det väl så där att springa på men jag håller i alla fall ett konstant tempo och håller mig på fötter och det får man kanske vara glad för. Vissa av partierna är rätt hala och trixiga. När det äntligen går nedför och man ser liftarna i Trillevallen så inser jag att det måste gå fort för att jag ska hinna i mål och jag tar rygg på en annan löpare med samma tidspress uppenbarligen. Och det går undan men är längre än jag trott först och jag orkar inte hålla ut hela vägen utan får stanna och hämta lite kraft. Fortsätter att gå ner mot målet och joggar sedan igång igen och tar mig sista kilometern i mål. 5,39 och lite sämre än jag hoppats alltså men ja, inte mycket att göra. Det finns andra lopp som är roligare och mer lämpade för mig. Jag får satsa på dem istället. Axa är bra och välarangerat men det är inte en bana som faller mig riktigt i smaken, för blött och lerigt och för mycket nere under trädgränsen. 

Efter lopet så kändes det oförskämt bra trots allt och jag tog mig en liten runda upp på Getryggen vid Storulvån.


Sedan åkte jag vidare mot Norge men det blev en rigtig flopp med riktigt ruskväder i Romsdalen. Ordentligt regn nonstop i två dagar och hårda vindar. I området jag var i stängde man av vägar och evakuerade männingor pga risk för jordskred så det blev inte mycket löpning. En morgon när jag tittade ut kunde man inte ens se bergen för det var moln hela vägen ner till marken. Synd men det är i alla fall avkopplande att vara borta lite och få se nya platser och läsa lite böcker.

Publicerat i Löpning, Lopp | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar