Sörmlands Ultra – The dreamer

 

”Yes I am a dreamer. For a dreamer is one who can only find his way by moonlight, and his punishment is that he sees the dawn before the rest of the world”

-Oscar Wilde

Det skulle vara min dag ju. Dags att skina, att springa fort. Ja jag hade inte tänkt vinna eller så men att ligga på hela vägen, 50 km, och känna att det inte gått att köra fortare väl i mål.

Det blev inte så…

Vägen fram till loppet var så gott som perfekt. Tränat på lugnt i veckan, mycket yoga. Ätit supermat, sovit bra och känt mig pigg i kroppen. Jag har sett fram emot loppet, det skulle vara en fin avstämning av vad som hänt under året. Det var ju på förra årets lopp som jag verkligen tände till. Förutsättningarna i år har varit fantastiska med bra resultat och härlig känsla.

Det spritter i benen, kroppen tänder på alla cylindrar eller vad man säger.

Kom tidigt till starten, solen sken och det var lite kyligt i luften. Träffade trevligt folk och snackade lite innan jag tog en kort uppvärmningstur upp i skogen. Kände mig lite stel i hälsenorna faktiskt men det släppte fort när jag tassade över rötter och berghällar. Kom ner till starten igen bara för att höra att den var uppskjuten en kvart, bara att ge sig iväg igen. Det var för kallt för att stå och hänga. Joggade iväg åt andra hållet.

När starten väl gick stod jag nog och tänkte på annat för jag var inte riktigt med men det var bara att börja springa. Kanske övertaggad men jag drog iväg först. Vet inte vad som hände men tyckte att alla sprang otroligt sakta. Inte så bra men slog av rätt snabbt och släppte förbi en annan kille och kort därefter Daniel Nilsson med. Som sagt, inga ambitioner att vinna och definitivt inte att dra fram någon som springer på 3,27;-) Förra året tyckte jag att det var lite hetsigt och trångt på loopen som loppet börjar med. Så det passade rätt bra att ligga i täten här. Ingen trängsel direkt. Trots att jag tyckte att jag väntade in så kom det inga mer löpare. Ett tecken på att det gick aningens fort kanske. Kom ut från loopen. Måste säga att det kändes lite konstigt att ligga trea här. Kommer ihåg att de hejades lite från de som stod i starten. Vid första förgreningen sprang jag fel så klart. Jag kan banan men de sa någon i starten om att det var någon lite ändring och så såg jag en pil som var uppsatt och pekade vänster. Sprang inte så jättelångt men fick med mig en lite klunga som stannade och undrade vart jag skulle. Vände och la mig efter. Nu kändes det plötsligt att det gick undan och jag la mig i slutet av klungan och släppte lite.

Fil 2015-10-12 17 16 11

Foto: ?Fil 2015-10-12 17 16 28

Foto: Maria Viberg

In i skogen hängde jag på dem igen. Det märks verkligen att en del är mer väglöpare än trail. De springer så jäkla fort på platten men när de kommer in i skogen är det som att de stannar. Höll mig fortsatt efter, ville spara mig lite ändå, fem mil är långt. Det kommer två starka löpare och flyger om mig. De är med i någon klubb men kommer inte ihåg vilken nu. De är däremot vana vid stiglöpning mycket snyggt sprunget och fort går det.

Fil 2015-10-12 17 15 41

Foto: Maria Viberg

Kommer ut vid Ältavägen vilket är min första hålltid. Ca fyra minuter snabbare än i fjol. Härligt. Får springa själv nu för jag vill inte springa ikapp och det kommer ingen bakom heller. Börjar redan här känna att magen kommer behöva tömmas men inget obehag. Så sakteliga kommer jag ner genom Tyresö. Kommer inte ihåg riktigt om det är någon som passerar mig här. Det känns så men ingen riktigt klar bild. Däremot kommer det en rätt ung kille och springer om på stigarna vid radhusområdet lite senare. Han springer också så himla lätt på foten. Jag måste verkligen hitta det där steget det ser så härligt ut. Ligger på lite mer när det går men det känns redan att det blir en tung dag. Framförallt höftböjarna känns riktigt stela men det går fort. En tjej springer om och det håller på att knäcka mig helt först. Ja inte för att det var en tjej, det hade kunnat vara vem som helst men hon kom med så väldig fart och jag tyckte redan att det var lite jobbigt som det var. En kille ligger bakom mig och tillsammans springer vi tre in mot Alby Friluftsgård. Tempot sänks och jag vill nästan springa om men håller mig bakom.

Framme i Alby står Per och morsar och säger några uppmuntrande ord, jag orkar knappt svara, fyller bara vatten och frågar efter toa, lika bra att ta tag i det nu annars blir det skogen senare. Det var en bit till närmsta toalett och det tar lång tid. Jag var nästan tio minuter tidig till Alby men de blåser bort nu. Det gör inte så mycket tänker jag, oroar mig inte så mycket för det är nu jag kan börja trycka på hade jag tänkt. Det är lite stiglöpning först men sedan kommer man ut på fina grusvägar och sedan Åvavägens asfalt. Det är inte kul, det är den tråkiga biten av loppet men vill man springa fort och tjäna tid, då är det här man kan trycka på. Problemet för mig är att jag inte har någon kräm i benen. Jag är långt under mitt tänkta tempo och det sliter betydligt mer än vad som är bra för ett långlopp när man bara sprungit halvvägs.

Jag bara tappar mer och mer. Blir passerad gång på gång. Det gör inget att folk kommer och springer om och inte heller att jag inte kan hålla tempot uppe men det känns så slitigt för benen nu och det är riktigt deppigt. Tidsmålen (ja jag hade flera) är helt bortblåsta. Jag börjar fundera på om jag ens tar mig i mål. Ett tag känns det lite bättre och jag tar mig fram till kontrollen vid Åvavägen men sedan är det växelvis gång och löpning hela vägen till mål. Stötvis känns det bra och jag är inte lika slut som jag var förra året. på det här stället. Skogen efter Tyresta By känns längre än den någonsin gjort på träning och det är skönt att komma ner till kontrollen vid Dalarövägen. Jag bara fortsätter att slita på men det går allt annat än bra. Min enda tröst är väl att jag ser ut att sluta på en lite snabbare tid än i fjol. Blir passerad av flera löpare. En del ser pigga ut andra grinar illa. Försöker hålla någon slags tempo in i mål i alla fall men det går inte så bra. Backarna på slutet är en plåga för själen mer än kroppen men till slut får jag i alla fall springa i mål.

DSC03681

Foto: ?

Känner mig inte så trött men har klara problem att gå, stapplar till väskan och byter om snabbt och vacklar vidare mot tåget. Bara besviken.

Får man vara besviken när man slår sitt banrekord? Jag tycker det. Jag är så mycket bättre i år och hur ofta får man ställa sig på startlinjen och känna att allt är perfekt? Aldrig i mitt fall. Så jag är besviken och resten av dagen går i moll. Uppmuntrande ord och tillrop från vänner och bekanta går liksom inte in. Jag ville så mycket och levererande inte. Jag har sällan prestationsångest och definitivt inte för någon annans skull men just idag hade jag velat vara mitt bästa jag. Jag har nog aldrig upplevt en så stor besvikelse förut. Det i sig är lite märkligt för vad är ett lopp egentligen? Vad betyder det i det stora hela? Ingenting tror jag de flesta skulle komma fram till. En hobby, inte ens löpning kan ju mäta sig med det som verkligen är viktigt i livet ändå tar vi det ibland på så stort allvar och blir nedstämda och arga på oss själva.

Vi får se när nästa SUM blir, det kanske blir redan nästa år men nu hägrar andra saker. Det är lustigt hur fort man kan glömma och gå vidare. Redan efter en natt har jag släppt den värsta besvikelsen.

Ibland måste man våga. Ibland ska man vara modig och ta chansen. Risken att man misslyckas är väl det samma som ger den där lyckokänslan när man lyckas med sina mål  Och ska man ha balans i livet ska man kanske även misslyckas.

Fast det hade kunnat få vara en annan dag…

 

Det här inlägget postades i Löpning, Lopp och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera