Sträcklöpet

I lördags var jag ute i skogen i Västerhaninge trakten. Det var dags för Sträcklöpet och jag hade fått med mig en av mina kollegor dessutom. Vi var några stycken när vi började tala om loppet men till slut var det bara en som vågade följa med.

Loppet går rakt genom skogen 10 km i ett rakt sträck på kartan. Det är alltså obanad terräng vi talar om och man vet inte på förhand vart banan går. För någon vecka sedan dök ett mail upp med en samlingsplats där målet skulle ligga. Spännande.

Vi tog pendeltåget ut till Västerhaninge och hoppade på en buss till Västra skolan. Efter utkvittering av sportident chip var det bara att snacka med medlöpare och vänta på bussning till start.

Det låg lite nervositet i luften men var en härlig stämning. Hög ljudnivå på bussen och mycket snack om lopp och tokerier. Skoj.

När vi kommer till starten pekar jag upp på berget vid sidan av vägen och säger till min kollega. Titta där är första snitseln, vi ska upp där. Hon tittar på mig och säger. Nej det kan det inte vara. Vi kan inte starta upp där. Det måste vara ett skämt.

Hon hade fel :-). Hon springer inte jättemycket och absolut inte i skogen. Hon har varit nervös ett tag och jag har försäkrat att det ska gå bra. Jag lovade att springa med henne dessutom. När vi väl stämplat in satta hon av i ett oväntat högt tempo. Hon ville egentligen att jag skulle springa före och ”testa” terrängen men när jag skulle släppa förbi någon löpare susade hon förbi själv och jag fick nästan svårt att komma ikapp. Oväntat bra fotarbete faktiskt. De tre första kilometrarna var tunga med flera berg som skull forceras. Nerför var det rätt branta stup och lite halt ifall mossa slitits bort av löpare. Det blev mycket kana ner.

IMG_2150.JPG

Nu började hon bli trött, det märktes. Det kändes tungt även för mig men jag trodde att nu kommer hon att hata mig resten av sitt liv för att jag släpat ut henne i skogen. Försökte peppa lite för att vi skull komma till vätskekontrollen. vilket vi gjorde så småningom.

Det blev lite lättare terräng men snårigt och en del myr. Framme innan andra kontrollen vid 8 km var det en riktigt blöt myr. Jag har sprungit där tidigare fast i andra ändan. Jag tror det är bäver som dämt upp området. Precis innan vi tagit oss över i det kalla vattnet som mest gick till knäna trodde jag att jag var säker men tog ett steg på fel ställe och plumsade ner till midjan. Satt fast med foten så det tog ett tag innan jag kom upp igen men kollegan kunde säkert gå vid sidan och behövde inte simma. Goda energibollar och vatten sedan den sista biten till mål.

Vi tog det ganska lugnt men missade snitslarna ibland ändå så även jag var nog lite trött. Till slut dög kameramän upp och jag såg målet. Vi var framme och kunde stämpla in strax över två timmar. Glada att vara i mål efter 11 tuffa km. Jag är rätt stolt över min kollega. Hon klarade sig riktigt bra faktiskt och hade kul, vilket är viktigast. Ibland när jag vände mig om såg jag bara henne skratta eller le för sig själv.

I mål fick vi cowboy-gryta som var riktigt god och pratade med lite folk och fick på oss torra kläder. Det var en riktigt fin dag i skogen. Vädret var kanon och loppet var fantastiskt rolig. Nästa år kommer jag tillbaka och får säkert med mig fler kollegor nu när en visat att det går att genomföra.

 

 

Det här inlägget postades i Löpning, Lopp och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera