SUM summering

Igår var det Sörmlands Ultra Marathon. Det var några år sedan jag sprang loppet och jag var sugen på att se vad som hänt sen sist. Det var inte bara min första ultra utan även mitt första Trail-lopp. Sedan dess har det blivit både längre och tuffare lopp för min del så jag tyckte att de 6 timmar och 17 minuter som det tog då 2009 borde krympas en hel del. Nu slutade jag på fina 4,58,02 som gav mig en 72:a plats av 187 löpare.

Det var mycket folk i starten. Svårt att tänka sig att jag 2009 bara kunde knalla ner till starten och anmäla mig på plats. Nu har det varit fullt i månader. Många kända ansikten och trevlig stämning.

Starten gick och alla for iväg. Tempot var ganska högt på den första fina loopen på motionsspår. Det är uppskattningsvis 2,5 km tills man kommer in i skogen. Vid det laget kändes det som jag låg långt fram i startfältet och tempot var rätt högt även på stig. Jag hängde på förvånansvärt bra. Det var kul att springa tillsammans men andra och jag blev inte direkt omsprungen av en massa andra löpare. Visst jag oroande mig att tempot var för högt och att jag skulle krascha men tänkte att jag ville gambla lite. Tänkte mycket på orden ”våga ha ont” även om det i det här läget inte gjorde så ont.

För att sätta tempot i relation så sprang jag om dam-vinnaren på stigarna på första delen av loppet. Sen var hon snabb som en vessla på det plattare underlaget. Hon sprang på 4,11. Precis innan asfaltsrakan blev jag omsprungen av dam-trean som jag tog ryck på hela asfaltsbiten fram till vätskekontrollen. Hon slutade på 4,32. Några andra löpare som jag känner passerade mig och sprang på riktigt fina tider.

Efter vätskan kring 33-34 km var jag rätt knäckt och fick gå en bit. Nu hade jag ont som jag bett om genom att ligga i. Det var några löpare som passerade men inte så många än. Efter Tyresta by var jag nästa snurrig och den biten är ju kanske den värsta på banan, terrängmässigt. Kul sträcka om man är pigg. Döden om man är trött. Hade en av följecyklisterna bakom mig och blev lite stressad fast han mest ville hålla lite koll antar jag. Tillslut passerade han. Vid kontrollen kring 42 km där jag brukar ha stått tidigare år och servat. Kom det nu ett gäng som kom ikapp mig. Jag försökte hänga på dem men det var ogörligt. Svårt att lyfta fötterna. Ytterligare några löpare som passerade. Satte igång telefonen och spelade Wu Tang Clan och försökte springa så fort jag kunde. Kom till slut fram till Rudan. Tog en mugg vatten och frågade hur lång loopen var. 2,66 km fick jag till svar men fem backar. Puhh, det ska väl gå ändå. Efter några hundra meter möter jag en kille jag känner igen från andra lopp som sa att jag nog kunde plocka en eller två placeringar. Sagt och gjort jag ligger på. Power- (nåväl) hikar upp för backarna och springer resten. En av killarna säger att han börjar gråta om det kommer en backe till. Har inte hjärta att säga att han har sista och värsta kvar. Sedan drar jag ifrån honom. Kommer en tredje kille som skjuten ur en kanon tyvärr och drar om i backen men vad ska man göra. Sätter fart utför och över gräsplanen. I mål nu med knappa två minuter tillgodo. En slags drömgräns som nu är slagen.

10662008_10202244312542893_2263467173531068536_o

Härom veckan besvarade jag någon form av enkät om mål med träningen. Jag svarade att jag hade som målsättning att placera mig i de övre 50% av ett lopp. Det beror ju förstås på vad det är för lopp men det har känts som en rimlig målsättning. Nu var jag i de övre 40% av startande och det känns som det finns mer att ge så kanske är det nu dags att revidera målbilden? Jag kommer så klart aldrig att vinna något lopp, inte som är värt att springa i alla fall. Men kanske är det bra att satsa lite högre eller åtminstone drömma lite. På långa lopp har jag ju mest tänkt att jag ska överleva, kanske inte ens ta mig i mål. Men känslan efter Black River Run är att även det är lågt satt även om jag inte tog mig i mål.

Det här inlägget postades i Löpning, Lopp och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera