Swedish Alpine Ultra

Tillbaks bland försenade tåg och översvämmande mailkorg kan jag konstatera att det var lugnt och skönt i fjällvärlden men att det där stora lugnet och känslan av att inte passa in i den vanliga världen som man kan få efter en långvandring, inte infinner sig efter en intensiv löparhelg.

Det är med stor glädje jag tänker på helgens lopp. Inte bara för det enkla men trevliga arrangemanget med glada människor eller det fantastiska vädret utan också för att min kropp känns otroligt stark. Ingen träningsvärk värd namnet, inga ömma knän eller fotleder eller annat obehag utöver lite blåsor. I kväll var jag ute och sprang, det gick inte fort och var inte långt men att springa så här nära inpå ett 11 mils lopp känns nästan overkligt, sånt som andra håller på med. Tempo har naturligtvis viss betydelse men jag är mycket nöjd med mina 18 timmar och 12 minuter. Det är väsentligt snabbare än vad jag gjorde Fjällräven Classic på i fjol och jag var inte i närheten av lika utmattad som då. Jag hade någon slags plan att kanske komma under 20 timmar och länge såg det ut att sluta i de krokarna också.

Jag tror att mina olustkänslor några dagar före loppet kom från tanken på hur jag mådde efter FC. Inte för att det var så illa men undermedvetet tror jag att jag funderat på vad som skulle hända om jag kollapsat på banan särskilt om vädret skulle vara sämre. All oro gick emellertid över när jag kom på plats i Nikkaluokta och träffade lite av medlöparna, alltid fint att prata lite lopp och packning mm.

Inga bilder har jag tagit så de som finns här är från andra år och vandringar.

Det ska väl sägas att det var en del strul och förvirring kring inkvartering och upprop mm i Nikkaluokta. Det var inget som störde egentligen och ingen skugga ska falla på Roland som arrangör. Allt fungerade bra i slutändan och jag tror att alla var nöjda och glada. 31 löpare var med och en stackare fick avbryta, resten kom fram till Abisko utan större missöden vad jag förstår.

Efter inkvartering och en del packhets åt vi middag gemensamt i restaurangen i Nikkaluokta sedan var det dags för ”pre-race meeting” i kapellet!! Det var en udda plats för ett möte om en löptävling men det gav en speciell inramning. I mitt rum sov vi 6 killar och ingen snarkade, har det någonsin hänt förut? Det blev en tidig kväll och inte fullt så tidig morgon så jag kände mig mycket utvilad. Vädret kändes däremot ganska ruttet så jag tog på mig långärmat och långa taights. Frukosten öppnade sent, bara en timme före start. Hade jag känt till det hade jag nog ätit något eget någon timme tidigare.

Klocka nio var det dags för start och vi samlades vid porten som markerar starten på leden bort till Kebnekaise och vidare in på Kungsleden. Alla verkade vara vid gott mod och starten var ganska odramatisk. Jag slog följe men lite olika personer, hade ett lågt tempo men kände fort att det blev lite ansträngt för låren så jag snabbade på och hamnade ganska fort i ett annat gäng med bla fjolårsvinnaren Svante och de två norska killarna som jag delat rum med. När vi närmade oss Keb kändes det som de ökade tempot en aning, eller om det var jag som blev trött så jag släppte iväg dem.

IMG_0535

När jag kom fram till Kebnekaise fjällstation så hade de pausat och blandade sportdryck mm. Jag fortsatte lugnt, de första 19 km hade gått bra men det är långt kvar och stenig terräng. Kostade på mig att gå en del redan här och blev snart passerad igen.

Ladjovaggi är en fantastisk dal. Smal med branta stup och smältvatten som forsar ner för bergssidorna. Här är lätt att känna sig liten. Vid det här laget hade solen dessutom kommit fram och stekte ordentligt. Jag hade nu för mycket kläder och inget bra att byta till så det blev en varm dag. Hade inget solskyddsmedel heller så jag brände mig fint på ena halvan av ansiktet. Kanske skulle jag gjort som två av killarna och sprungit i kallingarna men mina tights fick sitta kvar.

IMG_0584

Framme i Singi och fortfarande vid gott mod vad det dags för första och sista toastopp. Magen uppförde sig exemplariskt under resten av loppet. Däremot kändes den lite tom mellan varven. Jag åt totalt två powerbars och ett paket russin under hela loppet. Resten var gels och Perpetum (under de fyra första timmarna, ville inte slafsa och blanda dryck i jokkarna). Fjällvattnet var en hit. Kallt och gott. Vet inte hur många gånger jag böjde mig ner och skvätte vatten över huvudet. Gick så långt att jag hällde ut varmt vatten ur flaskan för att fylla med nytt kallt. Det var ganska varmt och klar himmel så det behövdes något att kyla ner sig med.

DCIM100GOPRO

Det är alltid stenigare än vad jag föreställer mig men det går att springa, hur länge är väl individuellt, det blir en del gång för mig men jag tror det är anledningen till att jag orkade springa så mycket även på slutet.

Framme i Sälka blir det en paus eftersom de har en affär. Köper en coca-cola och russinen. Någon annan köper riktig mat och lagar till. Stugvärden är inte direkt otrevlig men jag hör honom gnälla lite till några vandringsgäster. Tråkigt men inte mycket att bry sig om snart är vi (tre pers) på väg igen, nu bort mot Tjäkjapasset. Möter två vandrare som är nyfikna på fotbollsresultat men vi är inte till någon hjälp för vi såg inte gårdagens matcher. Lustigt hur djungeltelegrafen blir aktuell igen när folk inte har telefoner fastklistrade i ansiktet dygnet runt.

Hittills har vi passerat ett antal snöfält som jag inte väntat mig. Det har tydligen varit kallt här med. Det är i regel ingen fara men man får ibland tänka över sitt vägval. Finns ju alltid en liten risk med snöfält som inte bär och som har smältvatten rinnande under. Stigen upp till passet är svår att urskilja och vi tar inte den bästa av vägar men till slut är vi framme och jag hoppar in i vindskyddet för att äta en bar och sitta en stund. Ute igen får jag lite sällskap av två medlöpare ner. Här är det snö av bästa slushikvalitet. Ibland åker foten igenom men det går fortare att ta sig ner på snö än i stenskravlet är min erfarenhet så jag är nöjd. Väl nere däremot så det bara att blöta ner sig för det finns inget ställe att komma över torrskodd på som det brukar när jag varit där. Inte mycket att orda om och snart är vi över.

20140629-235201-85921963.jpg

Sedan börjar den mödosamma biten bort mot Allesjaure stugan. Det är en rätt lång bit med utsikt så att man ser stugan långt innan man kommer fram. Nu får jag köra själv, en bakom och en framför. Jag jagar, inte för tävlingen skull utan för att jag ska ha något att fundera över. Tankarna brukar sticka iväg för mig och jag kan göra allt ifrån att jobba till att nynna på låtar. Men nu är jag rätt blank. Framåt, Framåt. Kommer inte ikapp men kommer fram fortare än väntat till stugan. Affären ska ha stängt men jag hoppas på kaffetermosen. Stugvärdarna här är däremot vakna, glada och håller extraöppet och vi sitter ner och pratar lite med dem, några gäster, några löpare och stugvärdsparet. Trevligt men Daniel ger sig iväg, jag tänker ta det lite lugnt en stund till men ändrar mig strax och fortsätter. Daniel hade sagt något om 20 timmar så kanske måste jag ligga på lite nu.

Det visar sig inte vara så svårt för det är en miljard mygg som kläckts och jag springer så fort jag förmår fäktandes med armarna på den leriga och blöta stigen längs Allesjaure, det såg nog rätt komiskt ut. Kommer ikapp Daniel och vi gör sedan sällskap närstan hela vägen som är kvar. Det är en trist bit de sista 37 kilometrarna men vi krigar på. Daniel klart starkare. Jag funderar mest på hur länge jag ska försöka hänga på honom? Fram till Kieron? Det är mycket vackert nu, snart midnatt skulle jag tippa på. Solen är nästan uppe bara strax bakom fjällsidorna. Vi pausar några minuter. Äter och kör vidare. Det går tungt vi springer ibland, särskilt på spänger eller lättare terräng. Nerför Kieron där det är rätt brant börjar Daniel springa på rätt fort, jag hänger på och det känns faktiskt rätt bra. Jag hade nog räknat med att det skulle vara en av de tuffare bitarna men nu blir det istället ett välkommet avbrott i lunken och faktiskt lite kul. Det får bära eller brista tänker jag.

IMG_0611

Vi forsätter framåt och det går ganska bra. Jag leder oss en bit när det känns som jag är den starkare av oss. Sedan vill Daniel stanna för energi vilket jag tycker är ok. Här tycker jag mig höra en ordentlig åskknall men det är sten som rasar nerför bergssidan i ett stort dammoln. Inte roligt att vara under men vi är lyckligtvis en bra bit ifrån.

IMG_0614

Vi fortsätter och Daniel gör så småningom klart att det är dags för honom att springa lite igen och försöka köra ända till målet. Jag kan inte det så efter ytterligare en stund skiljs våra vägar åt. Fan tänker jag kan han springa in i mål så får han en bra tid och jag kommer ha svårt att ens hålla mig vaken när jag nu är själv. Tänker på när jag gick här sist i morgonsol och satte mig på stenar och somnade. Tutar i mig ett par gels med koffein och plötslig händer det som jag trodde var omöjligt nu. Jag börjar springa, stigen är förvisso enklare än tidigare men det är fortfarande lite knixigt men jag kan köra på rätt långa vändor innan jag måste gå lite och hämta andan. Mer gel, mer löpning. Plötligt dyker porten som avslutar Kungsleden upp. Jag sträcker faktiskt händerna i luften likt Rocky, trots att jag vet att jag ska ta en extra vända ner under vägen innan jag får sticka upp till turiststationen och äntligen få komma i mål. Det är inte en levande skäl vaken verkar det som. Men till slut öppnas dörren och ut kommer Roland och Jonas(?) och gratulerar till god prestation och säger att jag ser ganska fräsch ut. Glad att vara i mål blir jag visad till stuga och väska. Några av mina medtävlande är vakna och vi pratar lite om loppet, har inte direkt bråttom att komma i säng men det är skönt att slippa stå på fötterna så efter dusch försöker jag sova med blandad framgång.

IMG_0618

På morgonen packar jag ihop och får i mig lite mat. Får sedan ett nytt rum och det blir lite mer sömn. Firar på kvällen med trerätters och en oväntad konsert med Kristian Anttila i Storstugan. Blir tom några öl på kuppen. Det känns redan bra i kroppen. Förvånad men nöjd öven hela genomförandet somnar jag gott efter att ha beundrat solen fram till ett-tiden. Att resa hem är aldrig lika kul men sommaren kommer bjuda på mer skoj bara jag kan traggla mig igenom de sista veckorna på jobbet. Ett bra break var det här ändå.

Det här inlägget postades i Löpning, Lopp och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera