Tarawera Ultramarathon 74km

Har aldrig sett så mycket folk på ett ultralopp. Vi står i en kolsvart skog och pannlampornas ljuspelare spelar i trädkronorna. Samma nervositet som på andra lopp men kanske åndå mer här. Det är många som ska göra sitt första ultralopp förstår jag.

Det skulle vara 8-900 deltagare men då är en hel del relay teams, dvs stafettlag. Banan är omgjord och kortare. 65 km för långa banan istället för 100. Rätt stor skillnad.

Jag har dålig koll på den nya sträcknigen och jag vet inte vart kontrollerna ligger. När jag igår kväll fick reda på att banan lades om, sprang jag ner och räddade mina dropbags så de inte skulle ligga och skräpa någonstans där de inte gjorde nytta. Därför har jag en racevest laddad med gels, regnjacka och en merino tröja. Ny obligatorisk utrustning.

Jag som hade en romantiskt bild av att jag skulle susa fram som en gasell i bar överkropp med solglasögon och en vattenflaska på sin höjd. Cyklonen Lucy slår hål på den bilden men det är inte mycket att hänga läpp för nu. Än så länge faller bara ett lätt duggregn och flera gånger under dagen är det helt uppehåll. Andra är det vind och ösregn. Fast jag ska inte klaga för mycket på vädret, det blev aldrig riktigt kallt för mig men det var ett antal på slutet som hade utrustats med nödfiltar för att fortsätta och det var några som bröt loppet.

1979997_10152406514067150_1801758881_o 10006071_10152405228102150_2037962022_o

Under loppet hade man placerat ut ett antal proffsfotografer som plåtat friskt. Sedan skickade man ut bilderna till alla löpare som en del av anmälningsavgiften. Service.

Klassisk nedräkning till start. Och vi sticker iväg. Jag är förvånansvärt långt fram. Måste kommit tidigt till starten. Tåget tar dock tvärstopp ganska fort. Det går uppför, det är smalt och det är trappsteg. Inte anpassat för hundratals traillöpare.

Mörkret spricker upp efter kanske en halvtimme men jag behåller lampan på ändå. Minnet av hur mörk skogen kan vara från Queenstown finns i bakhuvet. Det går ganska fort och bitvis är det rätt tekniskt, och kul. Men det är oväntat varmt och jag svettas mycket.

VTUM_004312

Första biten av banan är en loop som tas två gånger. Det är en av nyheterna med cyklon-banan. Det är en ganska fin bit så det gör inget. Andra varvet är det ju dessutom ljust.

Jag börjat känna av problem med magen men misströstar inte för det. Jag har tid med ett toastopp på först kontrollen. Här är det ett härligt publiktryck och en pigg speaker som hejar på alla. Överlag så står det folk på de mest konstiga ställen. Kul och med tanke på
väderutsikterna lite oväntat. Men det blir kanske så när det är mycket locals. De har familj och vänner som vill vara ute och stötta.

Några andra som gör en superinsats är funktionärerna och ”search and rescue” teamet som är ute och fryser hela dagen. Dessutom har man placerat ut rikligt med proffsfotografer för att ta bilder av löparna och dessa ingick i anmälningsavgiften.

VTUM_012333

Magstrulet ger inte med sig trots fler stopp. Inget att göra åt. Vädret blir sämre men det är hanterbart. Bandragningen är kanske inte den mest inspirerande stundtals. Tyvärr kommer det en del grusväg och asfalt här och där.

Stigarna börjar bli leriga och lite hala men än så länge på en rolig nivå. Möter till och med en kille som ropar att jag ser ut att ha alldeles för roligt. Det har jag inte, inombords är det fullt krig. Det tilltar när man börjar möta löpare som varit vid den vändpunkt som man nu tillämpar. Eliten är rätt kul att möta. Vinnaren Sage Canaday morsar tex trevligt och verkar inte så berörd av loppet. Anna Frost pacar någon salomon löpare och hejar även hon glatt. Överlag känns det lite som att vars med på OS. Fast jag ligger förstås rätt dåligt till vi det här laget. Möter även klubbkamrat Fredrik som ser ut att hålla igång rätt bra han stannar till ett ögonblick och hör efter hur det går.
Jag får upp lite hopp. Tänker att jag borde vara nära turn-around och då kan jag ju i princip gå tillbaks om det skulle behövas. Det är längre än jag tror. Inte har jag något vatten heller. Framme vid stationen råder viss förvirring och jag får inte heller fylla på vatten innan jag ger mig ut på fyra kilometers slingan som ska passeras vilket innebär att jag sprungit strax öven en halvmara på en flaska vatten. Inte optimalt. Tur att solen inte är framme.

VTUM_018775

Vid vändningen får man en hårsnodd runt armen för att visa att man varit där. Sedan är det bara att halka tillbaks, det är lite trångt med alla möten men det är bara att fortsätta. Jag förkastar nu alla tankar om att bryta det är ju inte långt kvar. Fast det visar sig var längre än väntat. Får tillslut mitt vatten vid stationen, och tar ett par apelsinklyftor och vattenmelon.

Nu blir det en del gång och skogen verkar aldrig vilja ta slut, den del som nu springs två gånger fram och tillbaks är den tuffaste och höjdmetrarna på den här banan blir därmed fler än på den ursprungliga 100 kilometers banan. Regnet har tilltagit och likaså vinden. Det känns lite ensamt men då och då får man kontakt med andra löpare. Jag håller på att träffas av en gren som faller ner. Inget som hade skadat mig men känns ändå lite olustigt. Slirar omkring i leran nu. Vissa utförsbackar är det bara att ställa sig och glida ner. Håller mig på benen i alla fall, ingen dålig bedrift.

VTUM_009510

VTUM_009509

Efter vad som känns som hundra år kommer jag slutligen ut till grusvägen och här vet jag att det bara är 2,7 kilometer kvar. Målet har jag sett på vägen hit och det är bara grus och asfalt. Håller uppe tempot så gott jag kan. Öppnar upp regnjackan som jag var tvungen att ta på när det gick alldeles för sakta. Höt speakern och ser lite åskådare och plötsligt är jag i mål. Får medalj och står och pratar om racedirector Pauls faster som bor i Märsta. Lite svårt att greppa att jag är klar. Får en öl i näven och får snabbt lift till hotellet av trevliga Nya Zealändare.

Loppet gick inte som tänkt och vädret var inte som planerat. En lärdom får vara att inte ta vädret för givet. Jag har rest ganska lätt här nere och det var bars tur att jag hade regnjacka, underställ och racevest med mig. Hade inte varit så kul att ut och jaga det kvällen innan loppet.

Sen är man ju hopplöst dålig på att ta in omgivningarna. Jag försökte att tänka på det men det är svårt när man fokuserar på att komma framåt.

Western States har meddelat att man inte kan kvala in med det kortare loppet vilket känns rimligt. Hur det blir med poäng till UTMB vet jag inte för där har det varit tyst rätt länge, även innan banan kortades ned. Vi får se. Men jag räknar med noll för att vara på säkra sidan.

En annan gång så ska man nog inte heller ut i bergen och gå flera dagar mindre än en vecka innan loppet men det är svårt att kombinera en semester men att resa till lopp. Lite grann vill man ju se också.

Det här inlägget postades i Löpning, Lopp och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tarawera Ultramarathon 74km

  1. Coyntha skriver:

    Vilken resa du gjorde!
    Att åka till New Zealand är iför sig stort!
    Det verkar ett roligt och bra lopp!
    Bra jobbat!
    Åker du tillbaka och springer igen?

    • GoRun.se skriver:

      Hej Coyntha,

      Det var ett fantastiskt välordnat lopp och trots storleken på arrangemanget kändes det litet och gemytligt. Jag tror att det beror på att det var så många lokala löpare och supportrar. Samt att så många från staden hjälper till som funktionärer. Ett tecken på att loppet uppskattas är att man till kommande tre år får ett statligt turiststöd på ca 1 700 000 kr. Det kan de göra mycket reklam för.

      Jag kommer nog inte att åka tillbaks, tyvärr, fast man vet aldrig. Det finns så många andra platser att se och resan är väldigt lång och ganska dyr. Nästa projekt tror jag får bli Sydamerika. Fast det är väldigt lösa planer.

      Följer din TEC träning med stor nyfikenhet. Du storsatsar verkligen. Tror du kommer uträtta stordåd, jag kommer och hejar.

Kommentera