Trans Gran Canaria – eller finns det svenskt kaffe på hotellet?

Vad ska man säga? Trans Gran Canaria, tack för kaffet. Jag hoppade av i en by som heter Tejeda och ligger inne på ön alldeles innan den sista stora stigningen upp till banans högsta punkt. Mitt lopp blev alltså bara 71 km men med nästan 6000 höjdmeter. Det tog 15 timmar och 44 minuter. Det låter mycket när jag skriver det. Det kändes inte så mycket och jag höll mig ganska stabilt på rätt sida cut-off tiderna med ca 1,15 – 1,30. Min plan var att ta mig i mål inom maxtiden så tempot var det nog inget fel på.

I efterhand kan jag bara konstatera att jag aldrig sprungit bättre i ett lopp. Själva löpningen kändes så bra. Jag skulle plöjt mer backar under de sista månaderna men det har varit lite trista förutsättningar hemma ju, tycker det kändes ganska bra ändå med den grunden jag la i Hammarbybacken under sommaren och hösten. Och jag gillade terrängen här, det passar mig att få växla upp och ner på det där dramatiska sättet, känns som man vilar baksidan uppför och tvärtom.

IMG_0805.JPG

Inför loppet har det mesta stämt. Jag har ätit bra, och försökt vara snäll mot magen. Det fungerade, inga av de vanliga problemen uppkom.

Jag kanske borde sovit mer, det är alltid lätt att säga, svårare att göra. Det var i alla fall skönt att vara på plats här nere två dagar innan och inte ha något inplanerat.

Jag var orolig för värmen men tyckte inte att det var så farligt, det kan ha varit varmare på södra änden av ön men dit hade jag inte kommit förens på kvällen/natten i alla fall. Jag körde några intensiva Bikram pass innan jag drog iväg som ett försök att hantera värmen. Det kan ha hjälpt. En positiv bieffekt var att jag kände mig väldigt bra och rörlig i ryggen och höften vilket jag varit lite orolig för, haft lite ont mellan varven och det kan bli påfrestande när man kör riktigt länge.

Jag oroade mig lite för en sträckning (eller vad det nu är) i magmusklerna som jag drog på mig veckan innan loppet. Den blev nog inte bättre av yogan men dök upp under ett lugnt löppass. Det har gjort ont vid löpning främst och därför minskade jag ner på den lite mer än tänkt sista två veckorna. På loppet kändes det ordentligt och jag trodde kvappt jag skulle kunna fortsätta för det gjorde ont när jag tog djupa andetag och flåsade mycket uppför. Men efter en timme eller så gav det med sig och slutade bråka vilket var en lättnad.

Tekniken var inte med mig under helgen, jag hade ju en spot-sändare men den fick jag aldrig igång så den fick ligga kvar på hotellet. Och min Gopro hade laddat ur sig för jag hade i vanlig ordning kommit åt wifi-knappet på den (om någon vet hur man moddar bort den skiten så hör av er). Men jag tänkte att då får jag ägna mig åt löpningen.

IMG_0811.JPG

Jag läste igår något om att det är bra att vara nervös, att man utvecklas då och lever utanför comfortzonen. Jag skulle säga att jag varit långt utanför comfortzonen i helgen men jag var aldrig nervös innan loppet. Tror det beror på att jag förberett mig så länge och grundligt inför. Det är bearbetat så att säga. Jag har gjort det lite annorlunda eftersom det har känts viktigt för mig. Tränat mycket och försökt göra så mycket rätt som jag känt funnits möjlighet till. I sex månader har det varit fokus.

Bussresan till starten var en nervös historia. Fullt med löpare som högst motvilligt fick lämna ifrån sig sina ryggsäckar i bagageutrymmet för att de inte fick tas ombord på bussen. Sedan ett öronbedövande tjatter i två timmar till Agaete. Jag som ville sova. Åt en smörgås jag hade med mig och drack vatten.

Framme vid starten ganska tidigt och det fanns inte så mycket att göra där. Jag stod och hängde vid startfållan. Det var lite kallt faktiskt och jag tog på mig regnjackan. Mycket folk såklart inte bara löpare och någon orkester som spelade. Rätt vad det var blir jag invinkad i startfållan och jag visste inte ens vilket håll jag skulle åt. Följde strömmen och till min förvåning står jag plötsligt väldigt långt fram i startfältet. Hade jag velat hade jag lätt kunnat spurtat ifatt eliten. Löste det genom att jogga på kanten när starten väl gick och släppte en mängd löpare. Hade egentligen tänkt ställa mig rätt långt bak.

Ganska snart börjar det gå uppför och jag kände mig osäker på om jag skulle klara av tempot där jag låg men det gick riktigt bra. Jag hade inte tagit fram stavarna för jag ville helts inte ha dem på första delen av banan. Det var rätt trångt och ett under att folk inte petade ut ögonen på varandra.

IMG_0814.JPG

Tony Krupicka skrev på instagram att de 25 första km var de bästa han sprungit på ett lopp. Smala, tekniska och branta getstigar. Jag kan bara hålla med. Det var fantastiskt men oerhört tufft. Men det kändes bra för mig. Jag hängde med bra både uppför och nedför. Det var beckmörkt och den pannlampsorm som ringlade uppför bergssidorna var det mäktigaste jag sett. Jag hade nog lika många bakom mig som framför. Högst upp på berget dansade några ensamma lampor som antagligen tillhörde täten.

En passage nerför hade de varnats för under race-breefingen. Det skulle vara väldigt brant och mycket lösa stenar.

Mycket riktigt, så var det. Och det var fortfarande packat med folk, med sina stavar redo att sticka medtävlande i låren. Försökte man hålla avstånd så var det direkt någon annan där och hoppade förbi och täppte igen luckan eller bara suckade och stönade bakom. Jag tyckte inte om det. Det kändes inte bra att springa så tätt.

Lägg till att det på vissa ställen var rejäla stup alldeles vid sidan av stigen. Jag är glad att det var mörkt så man slapp tänka så mycket på att det var en del luftiga passager. Hur som sprang jag rätt bra och ramlade aldrig under hela loppet.

Ibland kom det en löpare störtandes nerför bergssidan när han förlorat fotfästet och det var många som hade dåligt grepp på de lösa partierna. Jag tyckte att jag rörde mig snabbt och ledigt över terrängen, det är alltid trevligt att få jämföra sig med andra som man utgått ifrån ska vara fantastiskt duktiga men upptäcka att man inte är så tokig själv.

Glad över min skolspanska kunde jag dessutom följa instruktioner från bakomvarande lokala löpare som skrek ut kommandon till framförvarande om den bästa vägen att tackla tekniska passager.

En bra sak med att det var många löpare var att så fort man stannade för att äta något eller bara rätta till ett skosnöre så kom det någon och frågade om allt var ok. Lite märkligt ändå med tanke på att det var en del ruffande både på banan och särskilt vid matkontrollerna.

Vid fem-tiden på morgonen när jag tacklade de första två bergen började jag må dåligt. Trodde jag skulle spy flera gånger men pinnade på och det gick lite upp och ner men försvann inte riktigt som jag hoppats. När jag sprang BRR i höstas hände ju samma sak men då försvann illamåendet efter ett tag så det var det jag hoppades på.

Sista biten innan det ljusnade var jag även rejält sömnig. I båda fallen tror jag den stora boven var starttiden. Att börja springa 30 timmar klockan 23 på kvällen när det egentligen är dags att gå och lägga sig kan inte vara bra för en. Visst, jag försökte ta det lugnt och vila hela dagen men det funkar ju inte riktigt som att sova en hel natt och starta på morgonen.

Det blåste riktigt ordentligt på natten och även på morgonen. Ett tag inne i en tallskog var jag tom rädd att det skulle börja blåsa omkull träd men det hände aldrig något. I en del uppförsbackar blåste stavarna iväg så man fick koncentrera sig ordentligt och sätta i dem med en del kraft för att inte ramla omkull.

Matkontrollerna i byarna var fantastiska med lokala apelsiner, bröd, ost och skinka på de flesta. Russin, choklad och soppa. Jag prövade på det mesta. Särskilt när jag mådde som sämst och tänkte att energibrist bara skulle göra det värre. Tuffade även på med ett matschema som hade gjort Skalman stolt. Tog en gel eller shotblocks varje halvtimme och en salttablett varannan timme, några extra på dagen. Fyllde på med en bar när jag kände att magen behövde något också. Indiebars är en riktig höjdare om ni inte testat. Inget skit i och baserade på dadlar bla. Lite dyra kanske men värt det.

IMG_0815.JPG

Den norra delen av ön och upp mot mitten har jag missat tidigare. Den skiljer sig ganska mycket från den södra där de stora turistorterna ligger. Här är grönt och frodigt och man sprang förbi fruktodlingar och pittoreska byar. Blommor istället för kaktusar skulle man kunna säga. Kommer jag tillbaks ska jag försöka bo här istället. Maspalomas och andra orter är riktigt ocharmiga.

Framåt förmiddagen blev det varmare. Underlaget var mer blandat men fortfarande mycket stig men en del grusväg, lite asfalt mm. Inte direkt lättlöpt. En tanke som slog mig var att det aldrig var platt. Bara upp, upp, upp och sedan ner, ner. Jag hade ju koll på banprofilen och så men att det aldrig skulle komma ett litet platt parti var jag inte riktigt beredd på. När jag tog mig upp från staden Teror hade jag det tufft. Det var varmt och det gick långsamt. Stannade ibland och satte mig på en sten för att hämta andan sedan bara fortsätta. Uppe vid nästa kontroll var det många som stannade och vilade och en hel del som bröt. Det verkade som värmen tog ut sin rätt. Jag kände inte av den på det sättet, inte som att jag hade problem med vätskebalansen eller så. Jag hade två halvlitersflaskor som jag fyllde vid kontrollerna och en i reserv i ryggan. Jag tyckte det räckte gott och väl. På natten när det var kallare så drack jag för det mesta bara ur en flaska. Kontrollerna ligger ganska tätt faktiskt men jag såg andra som hade tvåliterspåsar i sina ryggsäckar.

IMG_0817.JPG

Efter kontrollen var det fortfarande en del uppför den gick lite bättre men var tungt så klart, hade ju varit ute i många timmar.

transgrancanaria2015-611_23

IMG_0818.JPG

Ner mot Cruz de Tejeda kändes det ganska bra med löpningen. Benen var kanske inte fräscha direkt men pinnade på ganska fort och jag sprang om många trötta löpare, när jag kom in i staden fick jag många hejarop och det fotades flitigt. Tror det är ett rätt stort turistmål och de kanske inte hade koll på att jag låg närmare sluten än täten? Sedan var löpningen uppför inte så farlig och snart började en lång utförslöpning på steniga stigar och jag fortsatta att springa på bra, sprang om de som nästan snubblade ner men jag var nog rätt trött egentligen. Häftigt ändå när kroppen bara jobbar på som på autopilot.

IMG_0793.JPG

När jag kom ner till kontrollen i Tejeda var det ganska varmt och jag hade en stor stigning kvar upp till Roque Nublo och sedan ytterligare en bit upp på högsta punkten Pico de las Nieves. Det bara snurrade i skallen och jag var tvungen att lägga mig ner. Jag gav det en stund men kände mig inte bättre så jag försökte förklara att jag tänkte bryta, det gick sådär och jag ringde till emergency-numret, även där var det lite si och så med språket men jag tror att de till slut fattade vart jag var.

Det var en del andra som bröt där och tillsammans fick vi vänta på skjuts först till nästa kontroll och sedan vidare till målet. Det tog åtta timmar innan vi kom iväg så jag hade hunnit piggna till och ångrat mig flera gånger om. Hade jag kunnat ta mig upp till nästa kontroll och sedan ha mestadels utförslöpning kvar? Hade jag då klarat loppet? Omöjligt att säga. Även den tekniska utförslöpningen tog ganska mycket krafter och en till natt hade nog gjort sitt.

Ska man leka med de stora barnen så får man räkna med lite smällar. Det här liknar inget annat jag gjort men jag gillade det och jag tror fortfarande att jag klarar av det. Jag har med mig bra minnen från loppet även om jag är besviken på utfallet. Det var en häftig upplevelse och jag är glad att jag fick vara med på en så stor tillställning, inget kval och inget meck. Alltsammans var välorganiserat och funkade bra men det är ett stort arrangemang med mycket folk. Tänker att om man har deltagare från 72 länder så borde man se till att det finns lite fler som kan engelska men egentligen uppstod det aldrig några riktiga missförstånd.

IMG_0822.JPG

Några saker jag tar med mig:

  • Löpningen fungerade väldigt fint och jag kände mig bra förberedd
  • Jag hängde med de andra löparna bra, även små seniga spanjorer och jag rörde mig fint över terrängen.
  • Undvik om möjligt start på kvällen i så långa lopp
  • Energi och vätska verkar ha fungerat bra
  • Stannade minimalt vid stationerna och det kändes bra, många som satte sig länge.
  • Jag kände mig inte så obekväm i värme som jag brukar, Bikram Yoga kan vara the shit, bör nog testas mer.

 

Utrustning

Northface Better than naked t-shirt och shorts – Gamla modellen av shortsen. Bästa som gjorts någonsin, skaver inte det minsta även om de blir blöta. Synd att de verkar ha försvunnit.

Buff – skön på natten

Keps, Arcteryx – liten och lätt och kan tryckas ihop och ta liten plats

Compress sport, vadkompression – Ärligt talat har jag mest dessa för värme numera tycker det är bättre än att köra tights men jag betvivlar funktionen. Skönt efter loppet däremot. Då kör jag även lår varianten.

Armvärmare från salomon – Skönt och snabbt sätt att reglera värmen när man gick uppför på natten. Många som stökade med sina regnjackor eller extra vindjackor. Det var ganska varmt men ibland blåste det ordentligt och man blev kall.

Salomon XT-wings 3 – Stor och stabil sko, bra grepp på banan, tycker inte det behövdes mer. Har sprungit mycket i den modellen. Gillar egentligen s-lab varianten mer men den håller så dåligt. Dessa har gått många mil men nu åger de i soporna för sulan är utsliten framtill. Körde X-socks skyrun på fötterna. Det är den bästa strumpan jag haft och de håller i evigheter. Har inte sett dem på länge dock. Klarade mig i stort från blåsor bar en på resp. häl men det var ingen fara under loppet. Bodyglide på fötterna är också en hit.

Salomon S-lab advanced skin 12 set – Ryggsäck i perfektion. Jag kan inte tänka mig att det går att göra bättre. Tog den knappt av mig någon gång. Sitter som ett smäck utan skav och man kommet åt allt man behöver lätt om man tänker lite innan. Två softflasks räckte gott och väl. Det hade varit omständligt att ha en blåsa i väskan och fylla upp vid varje kontroll.

Stavar, Black diamond Ultradistance – Så lätta och så små. Hade dem till en början nedstoppade i facket där man ska ha vätskeblåsan och kände dem inte ens. Trodde tom att jag tappat dem vid ett tillfälle. Många hade stora teleskopstavar som inte allt funkade bra när de fäst dem på sina ryggsäckar. Tror att det beror lite på hur man vill använda dem. Mina har ett långt grepp så blir det brant kan man hålla längre ner på staven och behöver ingen teleskopstav som man kan reglera. Smaksak kanske men jag gillar det.

Pannlampa, Petzl Tikka RXP – En lillebror till Nao men lillebror levererar. Jag tycker inte att man behöver mer. Jag saknade aldrig extra ljus. Den bländar av när det inte behövs så mycket också. Batteriet höll hela natten och det är kräm i fortfarande. Hade ett extra batteri och en mindre lampa med mig som backup.

Jacka, Inov-8 Race elite 150 stormshell – Man behövde en regnjacka enligt reglerna och denna är lätt och står emot regn bra men den blir varm och jag ville helst inte använda den. Tror att jag hade klarat även andra natten med armvärmare men jag hade lagt en underställströja och en vindjacka i dropbagen vid 84 km utifall att. Hade även ett par benvärmare i ryggan om jag hade behövt något mer på benen.

Det här inlägget postades i Löpning, Lopp, Tips, Utrustning och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Trans Gran Canaria – eller finns det svenskt kaffe på hotellet?

  1. Robbert Glavstedt skriver:

    Tjena Christian,

    Tack för en bra report! Jag sitter och funderar på att ge en löpar-kompis som fyller fyrtio start biljetter till transgrancanaria. Rekommenderar du? 83 km skulle nog passa bäst för oss. Var det svårt att hitta boendet rund den tiden? Ett medicinskt certifikat vart fixar jag ett sådant? alla tips är jag glada för!
    Fortsätt ge oss bra läsning om löpning! Tack!

    MVH, Robbert Glavstedt

    • GoRun.se skriver:

      Tjena Robbert,
      Vad kul. Jag tycker definitivt att ni ska åka dit. De där stora loppen har definitivt en viss charm. Advanced banan är nog ett helt ok val även om ni då missar de branta tekniska stigarna i början på långa banan men det är jättefint i mitten av ön. Ni kommer få med den högsta punkten på 1900 meter och sedan är det mycket utförslöpning sista 4 milen, både teknisk och på slutet asfalt och en lång vattenkanal som nog är lite trist. Det är lätt med boende för det är ju en turistö och det är inte riktigt högsäsong då. Jag körde en charter för det blev billigast. Bodde i Maspalomas eftersom mässan och målet är där. Det är inte den charmigaste orten dock. Buss till starten går därifrån men även från Las Palmas så det kanske går att titta på boende där. Det medicinska certifikatet är förtryckt och kommer ut lite innan loppet. Jag har fått tre stycken ifyllda i år på vårdcentralen. De har varit lite frågande men det har inte varit några problem. De lyssnade lite på hjärta och lungor. Kan nog variera från läkare till läkare men är ingen stor sak. Har hört om folk som förfalskar dem men det känns onödigt. Hoppas ni kommer iväg, det kommer bli kanon.
      //Christian

  2. Robbert skriver:

    Tack för ett snabbt svar! Nu blev jag ännu mer sugen på att kuta TGC! Var det svårt att få tag på en startplats? Grattis till ännu en mara medalj föresten. Bra samling! Vi ses säkert snart vid ngt lopp. Mvh Robbert

    • GoRun.se skriver:

      Inget extremt tryck på platser. Tror det tog nästan 6 månader att bli fullt på de långa distanserna. Släpps nog i slutet av sommaren

Kommentera