Transgrancanaria 2017

Klumpen i magen växer. Hur fan ska det här gå till. Alla andra är ju sjukligt proffsiga, väger typ 45 kilo och ser ut att ha sprungit alla tuffa ultralopp flera gånger om. Och vilket tjatter det är, jag som skulle sovit. Känner mig redan trött. Hur ska jag vara vaken hela natten och dagen och sen en hel natt till på det.

Jag sitter på bussen till starten av Transgrancanaria 2015. Jag är nervös men har tränat bättre än någonsin förut.

På väg upp för berget märker jag till min förvåning att det går ganska bra. Och nedför de smala torra stigarna med löst grus går det fantastiskt. Där och då släppte mina hämningar att ställa upp i de lite tuffare loppen. Jag kände att jag kan klara av det. Men till slut gick det inte längre och det var bara att bryta efter 71 km i Tejeda och försöka ta sig hem på annat sätt. Huvudet snurrade runt och det gick inte över när jag väntade ut reptiden.

Någon dag senare bestämmer jag att det ska bli revanch. Men först 2017 eller 2018.

Så sitter jag då på bussen igen. Jag har Jonathan med mig som också ska springa 125 km distansen. Vi är tidiga till starten men väljer ett litet café en bit ifrån starten istället så vi får en lugn stund. Vi går bort och hamnar absolut sista av alla. Passar Jonathan bra men jag är inte lika säker. När starten väl går så skiljs vi åt på en gång och jag jobbar mig framåt. Redan halvägs upp vänder jag mig om för att se pannlamporna bakom mig. Nu uppskattar jag det till att jag ligger i mitten ungefär vilket passar mig bra. Jag är ganska snabb upp till första kontrollen och sedan vidare upp. Nu har jag redan averkat de första 1300 höjdmetrarna men nedvägen är den stökigaste på hela banan. Idag är det dessutom lite blött och halt eftersom det verkar regnat en del sista tiden. Fördelen med att inte vara långt fram är att det går lugnt till, ingen hets, och jag kan själv styra tempot.

Det går lätt men jag försöker hålla igen. Uppför första berget och ner har stavarna suttit fast på ryggsäcken men nu tar jag fram dem. Anledningen är att det varit trångt och då är de mer ivägen tycker jag. Jag matar på bra med stavarna och kommer upp lite i backen till kontroll två. Stannar några minuter och äter upp mig. Fyller på vatten osv. Sedan är det bara att mata vidare. Löpning är det inte tal om. Jag känner igen mig och det är skönt. Förstår ungefär hur långt det är kvar och hur terrängen ser ut framåt. Det är sämre väder den här gången. Det blåser ganska mycket och det kommer både regn och snö. Många verkar kalla och har allt de med sig på. Tom nödfilten för vissa. Jag kör shorts och tshirt men slänger på en tunn vindjacka när vinden tar i. Det är många som har dåligt grepp med eftersom det är lite halt på stenar och lerigt men mina La Sportiva gör sig som väntat mycket bra.

Vi kommer uppåt nu mot byn Artenara. Jag ser fram emot det för det är en lite större kontroll och det finns lite mer att äta. Stannar en stund för att äta och gå på toa innan jag fortsätter. Redan nu lägger jag märke till en kille som springer och som jag ser på varje station resten av loppet. Han har support av sin tjej på varje stopp och jag blir så jäkla avundsjuk. Det måste vara det bästa sättet att komma igenom ett gräsligt lopp som det här.

Jag ger mig ut från kontrollen och vidare mot nästa kontroll. Banprofilen är tryckt på nummerlappen med distanser mellan kontrollerna och det är smidigt att böja ner huvet och inspektera när man funderar på hur länge man ska härda ut till nästa stopp.TRANS-125

Det är inga stora höjdskillnader innan nästa kontroll. Det är fortfarande mörkt ute och ner mot kontrollen springer jag fel och ser plötsligt löpare springa nere i dalen istället för uppe på vägen som jag är på väg. Det är lite tungt att vända om. Kanske, tänker jag, skulle man kunna genskjuta dem längre fram men jag vågar inte chansa mest med tanke på om man skulle bli diskad. Jag har dessutom ett band av löpare bakom mig. De surar lite men det är ju inte mitt fel att de inte heller tittat efter snittslarna.

Det hugger till i magen när jag är på rätt väg igen så jag tar en avstickare in på en stig för ett toastopp. Några löpare bakom börjar hojta om att jag springer fel så jag blir tvungen att förklara mig. Typiskt.

Lite börjar det kännas nu men det går fortfarande lätt. Minns att det var betydligt varmare förra gången också. Och det är ganska mulet och lite trist väder. Skönt, håller det i sig kommer dagen att bli betydligt lättare än vad det normalt är att springa här. Vädret håller i sig halva dagen ungefär sedan kommer solen fram ordentligt under eftermiddagen.snapseed-9

Jag når så småningom Teror som är en fin by i bergen. Jag bävar lite för stigningen ut ur stan så jag sätter mig en stund extra och petar lite på mobilen. Nå går det uppför igen. Det är inte brant och stigen är bra. Men det är långt jag minns hur jävligt jag tyckte det var sist. Men då var det otroligt varmt också. Redan i Teror insåg jag att jag skulle komma längre än de 71 km jag sprang förra gången. Frågan är bara hur långt det räcker men en bättre dag än den här kommer inte så det finns inga ursäkter att bryta.img_6670

De har flyttat på kontrollen sen sist, så jag tror först att jag missat den, kanske till och med tagit fel väg men den dyker upp till slut. Och jag springer nästan förbi den för jag vet att det inte är långt till nästa stora delmål. Det är ett parti till med uppförslöpning och lite väg. Sedan är det en kort och ganska rolig utförslöpa ner i Cruz de Tejeda som är en lite större turistby där det brukar vara kommers och folk som hejar på löparna. Skönt att komma ner dit men man springer igenom ganska fort. Blir lite hungrig av att passera uteserveringarna i stan. Det är ingen kontroll där bara avprickning av chipet för mellantid. Men det är inte långt till Tejeda och 71 km. Det stora delmålet. I mitt huvud föds tanken på att jag kommer klara hela loppet. Det är en kul utförslöpning till kontrollen. Jag och en engelsman drar på så mycket vi vågar. Det sliter på låren nu och det är längre än man tror innan man är nere i kontrollen.

Väl framme tar jag en längre paus igen. Jag har lite dålig koll men min uppfattning är att jag ligger ganska bra till tidsmässigt och dessutom börjar jag bli ganska sömnig. Stöter på Peter som klagar lite men är beslutsam att komma vidare och tror att det ska gå ganska bra att hinna bara man är uppe vid nästa kontroll i tid. Jag sätter mig och utvärderar läget. Det var här jag bröt förra gången men nu känns det mycket bättre. Hela natten och morgonen flöt på som man vill. Benen är lite slut så klart men jag är stark i kroppen och har inga andra besvär än att jag är sömnig så det är bara att fortsätta. Det är en stor stigning nu, först upp en bra bit till Rogue Noble och sedan en liten bit till upp till La Garañón.img_6673

Det är hårt att komma uppför. Stigen är bra men det går sakta och jag håller på att somna. Nedför berget kommer Gediminas Grinius flygande och morsar glatt. Springer inte loppet uppenbarligen. Det tar ett tag att ta sig upp till själva klippan för man ska först runda hela bergstoppen så man tar sig upp från andra hållet. De har lagt en kontroll uppe vid klippformationen vilket jag känner till. Det står en skylt också men ändå är det flera som springer förbi och vidare mot kontrollen. Funderar på om de kommer att bli diskade eller om de har överseende med det. Distansmässigt är det löjligt med extrasvängen men det är väl en rolig grej med öns kändaste symbol.transgrancanaria2017-24143

Det är lite motigt att ta sig vidare till kontrollen men utsikten är fin och skogen hade varit härlig att springa i under andra omständigheter. Det är långt till kontrollen dock, den dyker liksom aldrig upp men till slut är jag framme. Du blir det ett rejält stopp med dropbag, mat och klädbyte. Ambitionen är ju att det ska gå undan men det funkar liksom inte, är ordentligt trött , men huvet börjar klarna och jag tror att jag ska fixa hela loppet. Det blir mycket utför nu. Maten är inte den bästa så jag stoppar i mig en del godis med. Dricker en kokosvatten som jag laddat dropbagen med och tar med en ny packe med gels i ryggan.

När jag kommer ut så har det blivit kallare och jag fryser. kommer 200 meter kanske och vänder tillbaka och får min dropbag igen. Det blir lite striptease och får på mig kallingar, långa taights, och underställströja. Strumporna vågar jag inte röra på. De sitter bra som de gör även om de så klart är fuktiga.

Ute igen hittar jag en toalett på campingplatsen precis innan jag ska ut på leden igen sen bär det av upp på Pico de las Nieve på 1900 meter. Solen är på väg ner och utsikten är fantastisk, en härlig stund mitt i all misär. Man är över en stor molnbädd som sträcker sig över hela norra delen av ön och har klar sikt över grannön Teneriffas Tejde med sina 3700 meter.

Det är en snabb vändning på toppen 20 meter max. Sen är det rakt ner i skogen igen. Försöker att köra utan pannlampa men den åker på till slut. Nu är det inte mycket poer kvar i låren och det är riktigt jävligt på vägen ner. Jag är helt ensam och funderar först på om jag ligger sist av alla men det var ju mycket folk kvar i kontrollen och en bra bit kvar till cut-off. Det är en brant, stenlagd serpentinväg längs bergssidan neråt. Jag vet inte hur det går till men jag springer om ett gäng killar och kommer ikapp lite andra löpare så att jag inte längre är själv och det känns skönt. Tanken slår mig att det skulle vara lätt hänt att störta ut för bergen nu och det är långt ner om man skulle göra så.img_6681

Man ser så småningom staden vi ska till, Tunte. Jag är inte trött längre men varje steg, varje inbromsning tar emot. Och det är inte raka vägen ner till kontrollen utan en rejäl omväg. Springer i en klunga men det blir mycket gå nu. Det är rejält stenigt i terrängen och man snubblar och stapplar fram. Trampar snett och har ont i fötterna. De andra har samma problem och det hela pågår i stort sett resten av loppet. I mitt huvud svär jag och ibland högt med. En känsla av uppgivenhet har infunnit sig och den kommer att bli värre.

Däremot är jag ganska säker på att jag inte kommer att behöva bryta loppet men kanske kommer jag inte att hinna? Jag räknar i huvudet och tycker att det går för långsamt. Tiden mellan kontrollerna har dragit iväg och jag tror att det är risk för att jag kommer att slå över 30 timmer. Skyndar mig så mycket jag kan. Nere i kontrollen stannar jag inte utan fortsätter vidare genom natten. Men nu kommer det ett berg igen. Först är det en ganska snäll väg upp. Möter två halvskumma filurer där ute i ingenstans, fan vet vad de gjort men de säger inget och låter mig vara. Pannlampan börjar varna för att batteriet är slut så jag stannar och byter. Sedan stannar jag igen och svarar på ett meddelande och konverserar en liten stund. Jag är på ett mörkt ställe nu och det känns bra att få lite pepp hemifrån. Sitter på en sten och tittar på stjärnorna då jag plötsligt ser att de rör på sig. Några av stjärnorna är pannlampor och det ser ut att vara en bra bit innan man är upp. Uppgivet röjer jag vidare på stigen. Huvudet är i alla fall klart och det håller i sig resten av loppet faktiskt. Ingen mer sömnighet.

Nervägen är tuff. Det är stenigt och jag kan knappast springa. Låren är värre än jag nånsin upplevt. De är så stumma. Trots att det gått så dåligt sedan det större stoppet vid 82 km så kan jag i efterhand se att jag plockat runt 80 placeringar så det är absolut aldrig kört. Min utgångspunkt i framtiden ska alltid vara att alla andra har det värre.

Till slut är det näst sista kontrollen och inte långt kvar. Jag stannar inte. Hemlängtan är för stor och allt utom benen fungerar bra. Fötterna skriker på mig men det går inte att göra något åt. Det är en backe upp men det är väg och inte så brant. Nervägen är däremot väldigt lång och det tar ordentligt med tid. Ner i dalen är det frustrerande att försöka springa. Det lite brantare än jag klarar av och låren kan inte bromsa mer. När man kommit ner en bit är det bara stig och den är full med sten. Inte mumma för onda fötter. Dessutom är det långt och tiden går. Nu är jag inte längre stressad över tiden. Jag ser att jag har gott om tid men jag är otroligt upprörd över att dalen aldrig tar slut och man kommer fram till en väg så att det går att springa. Jag gör ständiga försök att springa men det håller inte länge. Så småningom passerar jag Peter och får höra att det inte är långt kvar till vägen så jag springer, och springer , och springer. Till slut blir det väg. Till slut kommer jag ur dalen och kan se Maspalomas. Jag passerar många trötta löpare. Somliga haltar, somliga har sneda ryggar. Det ger energi för jag har inga problem utöver lår och fötter. Nu går det förhållandevis fort. Det är hemlängtan och jag ska i mål. Ner i Kanalen som man ska springa en bit igenom och upp i den sista kontrollen men stannar inte ens för vatten. Det är bara 4 km kvar av det här förfärliga loppet nu och jag är glad och lättad över att ha klarat av det. Peter kommer som skjuten ut en kanon med en öl i handen men utöver honom passerar vi bara löpare och vi kör sista biten in i mål tillsammans.

Det är ingen publik och bara fåtalet funktionärer men det är en otrolig lättnad att komma i mål.

Hämtar väskan och dricker en halv öl sen lommar jag hem till hotellet och blir uppmött av Jonathan (som brutit tidigt) på vägen hem. Det är lätt att somna men jag sover oroligt och med värkande fötter och ben som väcker mig flera gånger. Efter loppet har det känts rätt bra, inga skador eller så bara att läka igen och äta ikapp lite.

Det känns bra att få en revansch och få avsluta det jag påbörjat nu. Jag tror inte att jag kommer tillbaks. Kanske i så fall för att köra det ännu längre 360 loppet som går runt hela ön. Nu är det bar att återhämta sig lite och börja träna för UTMB i september. På vägen blir det några lopp men inget allvarligt utan jag ser det bara som träning inför den stora urladdningen.

 

Utrustning

Jag satsade lätt denna gång och jag använde inte ens allt. Jag hade ett minimum av prylar, egentligen bara det som loppet krävde och jag kommer nog att fortsätta köra så om inte vädret kräver något annat.

Racevest – Salomon slab sense ultra set, den lättaste racevest jag prövat. tyvärr usel kvalitet. Jag har redan reklamerat två stycken och nu skickade jag denna i soporna efter loppet. Salomon gör de sämsta grejer jag prövat någonsin vare sig det gäller skor eller annan utrustning och de har dessutom mage att ta hutlöst betalt för skiten. Jag har köpt min sista Salomon produkt för ett bra tag framöver. Modifierade denna med hjälp av morsan för att kunna sätta fast stavarna fram på bröstet vilket var en hit. Enkelt att sätta dit och ta loss i farten när man ville springa på och inte ha dem ivägen.

Skor – La Sportiva Bushido, de bästa alla kategorier. Aldrig orolig för att halka

Stavar – Black Diomond Ultra Distace. Lätta men har varit med ett tag. Nu har de rostat på spärren så de var lite svårt att få ihop dem men de är kanon.

Shorts – North Face flight series

T-shirt – North Face better than naked

Buff

Keps – Arccterryx

Calfsleeves – 2xu

Ärmvärmare – Salomon

Regnjacka  – Salomon Bonatti

Vinjacka – Mountain Hardwear Ghost Whisperer, Lätt och tunn men blir väldigt varm. Min är lite stor och därför lätt att bara dra på sig utanpå ryggsäcken så man inte behöver fumla så mycket.

Handskar – Salomon

Långa taights – Craft, när det blev kyligare

Underställströja – Craft Active Extreme

 

Energi

ca 40 gels från high five, powerbar och något udda japanskt märke, en hel del gick inte åt

3 förpackningar clifblocks

1 liter kokosvatten

en mindre apelsinodling

bröd, ost och salami

några grabbnävar godis

lite chips

russin och mandlar

och en portion pasta

Det här inlägget postades i Löpning, Lopp och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera