Unfinished business 

Just nu ligger jag i en egen liten pod på ett kapselhotell på flygplatsen i Tokyo. Löparåret är slut för mig. Det har inte riktigt blivit som jag tänkt. Framförallt då med årets stora mål som fick ett snörpligt slut när helgens lopp avbröts efter en dryg fjärdedel.

UTMF och även det mindre loppet STY avbröts pga dåligt väder med mängder med regn. Dels av säkerhet för löparna, kyla och hala tekniska partier etc. Men främst för att risken för jordskred fanns.

Talade med Ledaren för Avid Adventures som hjälpte mig med boende och support under loppet idag och han sa att lopparrangören nu sagt att UTMF aldrig kommer gå i september igen eftersom vädret är så ostabilt. Tidigare har man kört i april men då är det kallare och risk för snöpassager samt att fågellivet styr när man kan arrangera loppet. 

Jag visste inte att loppet var nerkortat när jag startade så jag höll mig långt bak för att spara energi. Fick höra ryktet av olika engelsktalande löpare efter ett tag men då var det lite sent att avancera mycket. Det fullständigt stod still så fort det blev lite motlut. Visst var det smalt och inte direkt så att man kunde springa om men varför var folk så långsamma? Efter ett par stigningar är min slutsats att de är för dåligt tränade. Många som hade uppenbara problem redan på första berget. Och då har de planerat att springa 165 km med 7500 hm??!! Där den tuffa terrängen kommer mot slutet dessutom. Obegripligt för mig men vad vet jag. Men kanske är det inte konstigt att loppet har en ganska hög ”drop-rate”.

Nedför är inte heller en hit. Men då kan man springa om en del i alla fall. Det är ganska lerigt och när regnet sätter igång ordentligt ja då är det som att någon släppt ut 1000 bambis på isen. Det sliras både upp och ner. Det är med nöd och näppe jag håller mig på benen. Det är mycket mörkt dessutom. Molnen ligger tjocka och det är tät skog man springer igenom. På flera ställen stupar det rakt ner på vänster sida. Man ser inte hur långt men vi befinner oss runt 1500 meter så man kan anta att det är några hundra meter ner i alla fall. Inte läge att halka till för mycket. 

In i den fösta kontollen hugger jag en funktionär och frågar om längden på loppet och ryktena jag hört och det stämmer. Det blir bara 47 kilomer idag. Till Aidstation 3. Inte kul men jag hinner inte tänka. Jag fyller vatten och drar iväg. När loppet inte blir längre har jag tillräckligt med energi med mig själv och vill bara försöka avancera och göra det bästa av dagen. Jag tar många placeringar i den där kontrollen och nästa med. De andra stannar och äter nudlar och misosoppa mm. Jag vet att det är en del asfalt ut ur byarna och här kör jag på och springer om många löpare.

Uppför är det mer köer och det går långsamt. Gör ryck ibland men ofta är man tvungen att rätta in sig i ledet. Vädret blir värre och värre och det riktigt halt när man ska ner. Folk som har problem sitter ibland i kanten och stirrar uppgivet. Någon har ramlat och får hjälp att plåstra om. Stämningen är ändå god verkar det som. Det är lite ensamt för en annan. Det är inte många som pratar engelska men det är aldrig ont om löpare. 

In i Aidstation 2 och här är det riktigt trångt att ta sig fram till mat och dryck. Snabbar mig igen men går på toa. Någon spyr riktigt ordentligt. Jävla misosoppa tänker jag och springer vidare. 

Mer asfalt och bra avansemang. Nu är det glesare med löpare men riktigt busväder. Och stigarna är leriga och vattenfyllda. Det är inte bara att springa på heller. Det tar på mitt humör men jag vet att det inte är långt kvar så det är bara atr bita ihop så gott det går. Vill inte släppa förbi någon heller, helst. 

Plötsligt står det en funktionär på ett backkrön och varnar för en vägkorsning och att det bara är 100 meter till mål. Omöjligt tänker jag. Här finns ju ingenting, det måste vara en ”lost in translation”? Men det visade sig stämma och i mål är det bara att stoppa i sig mat och byta kläder och sätta sig på bussen hem. Helt klart en ambivalent känsla när man planerat att vara ute i nästan två dygn.

Det tog mig 7 timmar och 26 minuter och mycket av det beror på köandet men också att banan är rätt tuff. 

Jag är besviken självklart men accepterar det ändå. Vad annat kan man göra. Än så länge känner jag inte samma tomhet eller motivationsbrist som drabbade mig efter att New York Marathon ställdes in 2012. Men det kan ju komma senare med. 

Nu packar jag ner den här erfarenheten och siktar vidare mot 2017. Nästa lopp blir comeback på Transgrancanaria i februari. Då hoppas jag att kunna vara i riktigt bra skick och dundra igenom banan hyggligt snabbt. 

Vistelsen i Japan har varit riktigt bra. En del Kalle Anka och språkförbistringar men på det stora taget så har allt funkat bra och jag hoppas att jag kommer kunna komma hit igen någon gång och fullfölja loppet.

Det här inlägget postades i Löpning, Lopp och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera